Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag
Alldeles nyss var det februari med runebergstårtor och snö och mörker. Sen blinkade jag en gång, nu står plötsligt skolavslutningar bakom knuten medan körsbärsträden blommar så mycket de bara orkar. Jag minns mest ett antal spysjukor som slog ut både stora och små i familjen i allt för många varv, men vart tog månaderna och livet vägen så där annars?!
Varför känns det som att jag har levat liksom på ytan den hela här våren? Istället för djupa andetag som smakar av livets alla kryddor är det som om jag skulle ha hyperventilerat i förvåning över hur allt på något sätt forsar på medan jag bara försöker hänga med.
Jag gillar inte det här. Jag vill inte slarva bort min tid, slarva bort en hel vår. Jag menar inte att jag borde vara effektiv och i farten hela tiden på jobbet eller hemma. Jag tänker mera på att jag vill vara närvarande i mitt liv i stället för att se det susa förbi.
Men det går ju inte att bli mera närvarande eller avslappnad genom att vara störd på sig själv. Bättre att vara snäll med sig själv. Jag får försöka ta nya tag imorgon. Jag får försöka landa i livet med fötterna på marken utan hastig andning och hastande från en sak till en annan. Jag får påminna mig själv om att varje dag är en gåva. Jag får svepa in mig i nådens stilla uppmuntran på min väg mot djupare andetag.
Ny dag, ny nåd. Skulle jag ha en tatuering skulle det kunna vara just de orden.
