Den svåra konsten att lyssna och lyda
En mun, två öron. Människan ska i första hand lyssna, i andra hand tala. Jag gör ofta tvärtom, pratar först och lyssnar eventuellt sen. För att i följande sekund, ångerfull, bita mig i tungan av harm och genans. Om det här beror på extremt dålig hörsel eller på en ovanligt salivrik tunga som orden med sån förtjusning vill halka på må vara osagt. Men i bästa fall håller jag i sakta mak på att lära mig att tala är silver och att tiga är värt minst tjugofyra karat. För säkerhets skull rör jag mig dock skrivande där någonstans i glappet mellan ordverkstäder och tystnadskammare, en kreativ kompromiss.
Hur svårt är det inte att lyssna! Eller rättare sagt: att inte bara låta andras ord helt lätt studsa mot örontrumpeterna men framförallt att inte spontant blåsa en massa andra bokstäver i retur. Bara för att jag har lagrat en lång rad meningar i bakhuvudet i år och dar behöver jag ju inte spilla ut allt på en gång. Eller som det svenska musikoriginalet Sten Broman uttryckte det: En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.
”Ängeln bebudade iomfru Marie at hon skulle föda guds son” (Olaus Petri 1550). Vad hade hänt med mänskligheten om Maria hade slagit dövörat till? Eller om hon inte hade förstått ordet bebåda? Eller om hon med den unga tonårsflickans självklara rätt hade sagt nej tack? Finns det något val när Gud talar? Nej jag tror inte det finns något val. Och ändå väljer jag bort, troligen omedvetet, nästan allt det som Gud talar till mig, som om min andliga hörselskada skulle vara av det allvarligare slaget. I denna min nästan totala tystnad har jag dock tidvis börjat uppfatta ett återkommande gudabrus som påminner ungefär om en trasig radiosignal, ett slags viskning under huden, en kittlig i anderoten. Signaler från den yttre rymden? Eller den inre?
Lyssna först, tala sen. Att Gud använder sig av budbärare, änglar i första hand men också av människor, betyder väl då också att han, vid behov, även förser mig med de rätta orden, med det rätta budskapet. På egen hand kan jag knappast förkunna, förutspå, förutsäga, meddela, profetera, sia eller spå. Men jag kan göra mig beredd att lyssna och lyda. Och i bästa fall föda fram nya verkligheter som ord och meningsfulla meningar bebådar.
