Rim utan större reson
Första advent? Det är ju den 1 december!
Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!
Och påsken? Mitt i april!
Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för platt-tektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.
Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är en sak. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: min kropps kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.
Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ under årets gång. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.
Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!
