Tro med hjärna eller hjärta?
Här om dagen hittade jag snabbt gjorda anteckningar i telefonen från den svenska prästen Kent Wistis sommarprat 2018. Han pratade då bland annat om att se på tro och religion mera som konstnärlig disciplin och levande pedagogiska ramar för oss människor, snarare än fastslagen stel dogmatik. Det där har jag återkommit till flera gånger och påmindes nu igen om det.
Jag minns att jag först höjde på ögonbrynen vid tanken på tron – och Gud – som något så att säga konstnärligt och skapande, man är ju så van att höra om bud, regler och ramar, någon skulle kanske till och med säga stagnation. Men Kent Wistis ord kittlade mitt troende hjärta medan hjärnan var konfunderad.
Hans ord ringade in det jag så ofta tänkt på, att ramarna och reglerna ju inte borde vara ett självändamål i tron, utan i bästa fall mera ett verktyg för att låta kärleken komma fram. Och jag tänker mig att en skapande Gud inte heller vill att vi blir fångar i regelverken, då kan vi i värsta fall bli bleka skuggor av det Gud skapade oss till.
Kent Wisti menade att vår tro ju inte är ett besiktningsprotokoll där vi med blodsmak i munnen och intellektet på högvarv kan bocka av dogmatiska regler. Han menar att tron så mycket mera är en längtan efter gemenskap, en tillhörighet som kräver mod.
Där säger jag igen ”ja!”. Jag tänker ofta på att jag inte riktigt vet vad jag håller på med gällande min tro. Intellektet och förnuftet förmår inte greppa min längtan efter Gud. Någon kanske fnyser medlidande åt just det, saknar logiska argument för att tro på något så svårgripbart. Men det heter ju ”att tro” och inte ”att veta”. Fast det kan kräva lite mod att låta längtan härja på just för att det är så svårgripbart. Men min gudslängtan, den tycks ofta kunna bära mig förbi behovet av intellektuella och logiska argument.
