Jag – en samhällsparasit?

Anna Edgren 20.07.2022

En gång fick jag en frustrerad fråga om jag vill vara en samhällsparasit. Jag var mitt i vårdledigheten med mitt första barn, diskussionen handlade om proportionerna mellan jobb och annat man gör med sin tid. I många år hade jag som studerande, arbetande och singel hungrigt fyllt mitt liv med meningsfulla arbetstimmar kanske lite för ivrigt, efter en ilsken burn out såg jag som vårdledig på många sätt med andra ögon på livet.

Jag kastade in i diskussionen att oproportionerligt mycket tid av vår vakna tid går åt till Jobbet med stort j. Är det vettigt att man på lång sikt lever för jobbet medan familj, vänner, fritid, det egna välmåendet och intressen eller drömmar ska klämmas in på nåder på de få timmar som blir kvar efter en arbetsdag som tagit större delen av dygnets vakna timmar. Den vanliga överfokuseringen på jobb och jobbidentitet tycktes felvriden. Visst hade jag jobbambitioner och yrkesstolthet då liksom nu, men jag varken kan eller vill vara bara ”Anna Edgren, kulturkoordinator”.

Jag som vid den här tiden vande mig vid att vara förälder, vid att ha ansvar för och glädje av en liten ny varelse tyckte att jag just då var mitt i livet där det brändes och kändes. Nu när jag igen har en liten ”gullebulle” hemma och upptäcker världen via hennes ögon slår det mig hur mycket viktigt det finns i livet utanför de heliga arbetstimmarna. Men hur ska jag ge det plats och utrymme i vardagen, inte bara under semesterdagar?

Kanske någon nu frustrerat utbrister i sin tur att ”är hon alltså faktiskt en samhällsparasit?!”. Med det här tankemumlet från julihängmattan vill jag varken uppmuntra till att slappa och leva på andras pengar eller peka på hur alla borde tänka och känna kring sitt jobbande (eller frånvaron av det samma). Jag vill lite krafsa på ytan av det sega faktumet att jobbet tar så mycket av vår tid. Om man bortser från individuella variationer i arbetsmöjlighet och arbetsresurser mm så är det väl ändå så att jobb i allmänhet ska möjliggöra en smidig och god vardag för en själv och ens medvandrare i samhället, inte vara en källa till långvarig stress och magknip. Den som vill/behöver satsa mera på just jobbet ska gärna få göra det, men om man inom rimliga gränser vill möblera om i sin vardagskalender borde det vara möjligt utan att bli kallad samhällsparasit. Eller är det bara jag som är naiv?

När jag skriver ner de här tankarna har jag två veckor semester kvar. Hur ska jag efter det lägga upp min tid, mitt jobb och min fritid för att känna balans? Jag är ju så skapad till så mycket mer än att sköta mitt älskade jobb, men allt det andra berövas så lätt plats och utrymme i både kalender och tanke. Jag har mera frågor än svar, men stretar vidare.

Hur skulle du vilja balansera din tid?

Kyrka. Svenskspråkiga fångar i Finland har små chanser till själavård på sitt modersmål. Nu ska det andliga arbetet bland fångarna förbättras. 30.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Han gick omkring och bar på melodislingor som pockade på att få komma ut. Under sin alterneringsledighet skrev Philip Hällund tio psalmer. 29.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. De svenskspråkiga församlingarnas ”riksdag” stiftsfullmäktige samlas undantagsvis inte i höst. 29.8.2011 kl. 00:00

Kultur. Det är svårt att vara stadsbo. Alla utanför ring ettan vet ”precis” hurdan du är. Ännu värre är det – som i Kjell Westös fall – att vara född förortsbo med rötterna utanför stadskärnan. Då vet också de som gynnats av storken och blivit nedsläppta inom spårvagnsnätet ”precis” hurdan du är. 26.8.2011 kl. 00:00

Människa. Hans första fråga till stamgästerna på Helsingfors järnvägsstation är inte ”känner du Jesus?, utan ”Hur mår du?”. 25.8.2011 kl. 00:00

Ledare. Hösten rullar igång verksamhetsmaskineriet i församlingarna. Samtidigt går – även den här hösten – mer än en församlingsanställd tillbaka till jobbet med en molande oro i maggropen. Ska man faktiskt orka ännu ett varv? Alla orkar inte heller. 25.8.2011 kl. 00:00

Johan Sandberg. Det är med ett lätt vemod jag igen får konstatera att semestern är slut och att skolorna börjat. Inte för att jag har något emot att börja jobba igen. Det är rätt skönt att återgå till vardagsrutinerna utan att varje dag behöva ägna tankemöda åt familjens program eftersom dagen är färdigt inrutad. 25.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Tro gärna, men var inte för radikal. Det är merparten av finländarnas inställning till religion, visar en färsk internationell undersökning. 24.8.2011 kl. 00:00

Människa. Eveliina Kujala är volontär i Taizé. – Första gången jag var här avskydde jag det. 24.8.2011 kl. 00:00

Insändare. Jag vill tacka Eva Hietanen för hennes synnerligen visa och tänkvärda insändare i KP nr 33! Jag håller med  Eva om att vi nog måste söka orsakerna i den andliga och osynliga världen, då vi talar om det hemska som Breivik gjorde i Norge,. Jag gillade särskilt denna mening i Evas insändare: "Så handfallna som vi nu står inför det onda borde vi kristna inte behöva vara". Precis som Eva har också jag ständigt förundrat mig över den handfallenhet och förvåning som många, även kristna, har visat efter våldsdåden i Norge. Man hör ofta kommentarer som: "det här är ofattbart", "hur KAN nåt sådant här hända?" eller "varifrån kommer denna ondska?". Men, ÄR det nu verkligen så ofattbart det som har hänt? Bibeln säger trots allt att det finns en personlig djävul, en fallen ängel som enbart är ute efter att: "stjäla, slakta och döda"(Joh 10:10). 1 Petrusbrevet 5:8 säger: "er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka". Jag finner det tragiskt att vissa kristna kan sin Bibel så dåligt, att de inte kan lokalisera varifrån ondskan kommer. Om djävulen bara vill stjäla, slakta och döda, och går runt som ett rytande lejon, behöver vi då verkligen vara osäkra på vilken andemakt som inspirerade Breivik till att meja ner oskyldiga människor? Med tanke på att djävulen och hans många demoner är närvarande här i denna fallna värld, är det snarare mer ofattbart att det inte händer ännu mer elände i världen än vad det faktiskt gör. Till all lycka behöver vi som kristna dock inte vara rädda för satan. Vi vet att Jesus har vunnit seger över all ondska på Golgata kors, då han dog och uppstod för att ge oss liv och liv i överflöd. Tror vi på Honom, så har vi evigt liv, och ingen kan ta det livet ifrån oss. Dödar någon vår jordiska kropp, så kommer vi till himlen, där vi får njuta av en mycket godare värld än denna. I Guds närhet är vi trygga och skyddade mot djävulen. 23.8.2011 kl. 00:00

Kyrka. Samma kapell. Ena församlingen går i procession med rökelsekar. Andra har ett lovsångsteam. Håller församlingarna på att nischa sig? 23.8.2011 kl. 00:00

Teologi. Teologernas åsikter om yoga går i sär. Max-Olav Lassila avråder kristna från yogaträning, men Patrik Hagman tycker inte att man kan dra allt österländskt över en kam. 22.8.2011 kl. 00:00

Människa. För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer. 19.8.2011 kl. 00:00

Marina Wiik. 18.8.2011 kl. 00:00

fastighetsstrategi. När stiftsfullmäktige samlades till distansmöte idag fanns det bara en fråga på agendan: kyrkans fastighetsstrategi, och framför allt planerna på att kyrkan ska göra sig av med det anrika domkapitelshuset i Borgå. – Stiftsfullmäktige i alla stift är samfällt eniga om att fastighetsstrategon bör förkastas, säger stiftsfullmäktiges ordförande Anita Ismark. 26.11.2020 kl. 16:14

Bok. – Vi människor beskriver oss gärna som ”homo sapiens”, den förnuftiga varelsen. Jag vill hävda att vi är den dyrkande varelsen, säger den svenska teologen och författaren Joel Halldorf. 26.11.2020 kl. 14:14

advent. Hurudan adventsperson är du? Är du adventskonservativ eller adventsnjutare – eller kanske adventsagnostiker? 26.11.2020 kl. 13:37

mission. Vad gör du? Hon är en av dem som leder utvecklingen när Finska Missionssällskapet förnyar sin organisation. 25.11.2020 kl. 19:18

förlossningsdepression. Nu, när depressionen börjat lätta, är hon inte samma Rebecka som tidigare. Det är inte en dålig sak. 25.11.2020 kl. 09:50