En sparvunges skapelsekrumelurer
Det hade fallit en sparvunge rakt ner i vår två-årings cykelstol. Min fru skulle ta cykeln till jobbet den där junimorgonen, men i stället för att höra ett sista ”hej dåå” från trädgården genom den öppna ytterdörren hörde jag ett spontant tjut.
Vi samlades snabbt kring cykeln, stora och små. Den pyttelilla fågelungen såg riktigt ynklig ut utan fjädrar på sitt ställvis genomskinliga skinn. Andningen var hackig och den rörde sig nästan inte alls. Fågeln tycktes nätt och jämnt leva, bara när jag satte örat riktigt nära hördes ett svagt pipande. Mitt i den något akuta situationen var det fascinerande att se så många detaljer i den lilla, lilla sparvkroppen.
En god stund gick åt till att förskräckas och förundras över fågelungen i sig. Sedan började vi fundera på hur den hade hamnat där i cykelstolen, flera meter under taknocken där sparvarna till vårt förtret glatt bygger bon trots våra försök att förhindra det. Hade fågeln fallit ur boet? Hade fågelföräldern kickat ut ungen för att den verkade för svag för att överleva?
Till sist övergick snacket till att handla om vad vi skulle göra med fågelungen. Skulle någon av fågelföräldrarna alls vara intresserad av att hitta och ta hand om ungen? Skulle vi försöka hålla liv i ungen eller ens fukta den i den pågående värmeböljan i hopp om att den snart skulle bli återbördad till boet? Ungefär en sekund tänkte jag på att hämta en spade eller annat hårt och göra fågelns antagna lidande kort. Men jag skulle inte själv ha kunnat svinga spaden, allra minst inför en upphetsad två-åring som var så ivrig över ”fågelbebisen” eller en empatisk, känslosam 11-åring som absolut skulle få trauman för livet av något sådant.
Till sist buffade vi in fågelungen i skuggan av kanten på en pionrabatt. Där låg den så liten ovanpå mullen, steget var kort att tänka på alla de fågel- och sorkgravar som högtidligt har grävts av barnahänder bakom bärbuskarna några meter därifrån. Några timmar senare låg fågelungen ännu där, men på kvällen var den borta. Jag sa till barnen att fågelmamman hade hittat den och tagit den tillbaka till boet, fast jag nog mera tänkte att räven eller en skock med myror kanske hittat den.
Jag har tänkt på fågelungen flera gånger sedan den där heta juniförmiddagen. Tänkt på naturens gång och livets förgänglighet, tänkt på hur ”krumelurigt” både fåglar, människor och andra är skapta. Som pigan Lina i Astrid Lindgrens Lönneberga filosoferar när det är husförhör i Katthult och hon tänker på hur Gud lyckats skapa örats alla krumelurer: ”det skulle vara marigt å få ihop”.
