Vadstena, vandring och pilgrimsvisdom

Anna Edgren 02.06.2022

Vi ramlar in i Vadstena klosterkyrka till morgonbön och morgonmässa. Efter en första natt i pilgrimscentret är jag förvantsfullt redo för dagens pilgrimsvandring. Eller är jag?

Med sprucken morgonröst sjunger jag med i laudes. Vilken nåd att i sin spruckenhet få flyta med i tidebönen på andras vingar, att få falla in i flödet som hörs både här och nu och genom tid och plats. När den avslutande Taizé-sången blommar ut i mjuka stämmor efter tidebönens enkelhet trillar tårar ner för kinden. Confitemini Domino, quoniam bonus. Jag kanske inte är redo för dagens eller livets pilgrimsvandring, men jag är buren.


Pilgrimsvandringen i Vadstena blev fin. Vi delade fantastiska vyer i varierande natur medan nordliga vindbyar piskade in över oss från Vättern. Vi delade pauser kring matsäck och pilgrimens nyckelord. Vi delade tips på skoskavsplåster och stunder av tyst kontemplation. Jag njöt av vandringen och gemenskapen, fast naturupplevelserna blev den här gången större än de andliga dito. Det var under klosterkyrkans valv och i trädgården utanför jag blev mest (be)rörd.

Samtliga Östergötlands kajor tycktes ha årsmöte i trädkronorna kring klosterkyrkan i Vadstena. Deras konstanta skriande under dygnets ljusa timmar var faktiskt skrattretande högt, ändå blev munkarnas medeltida örtagård där under kajorna en favoritplats att sitta i.

Kajornas kakofoni tänkte jag mig till slut som en metafor för vardagen, vardagen som rullar på och gör det utmanande att hålla i sin längtan, att inte tappa bort jesusdoften. Det blev som en övning att sitta där i det evinnerliga skriandet och ändå försöka hålla den inre blicken fokuserad på annat.

Vad bär jag då med mig från Vadstena-dagarna med vandring, tidebön och varm pilgrimsgemenskap? Jag vill fortsätta ta långsamma steg på stigen mot en enkelhet som ger frihet, mot en bekymmerslöshet som tar bort onödig oro och låter mig leva i nuet. Jag vill ta steg mot en yttre och inre tystnad med rum för att lyssna, se och beröra(s). Med fötterna på jorden vill jag höja blicken.

När jag blundar är jag där igen. I örtagården. I tidebönens rytm. I friden.

PÅSK. Påsken kan ses som en kulmination av känslor. Men egentligen kunde man säga att det är påsk året om när man ser till hela känslospektret av misslyckanden, lidande, felsteg, förlåtelse och att livet fortsätter, konstaterar Patrica Strömbäck. 5.4.2023 kl. 18:00

GLÄDJE. Ester Laurell har en medfödd inneboende livsglädje. Den har hon fått i sitt barndomshem och i sina tonårs första kristna gemenskap. Sedan följde en 40 års paus då livet fyllde på med annat; erfarenhet, upplevelser, sorger, som i dag ger hennes glädje djup. 9.4.2023 kl. 17:00

PEDERSÖRE. Kyrkoherden i Petrus församling i Helsingfors, Daniel Björk, söker motsvarande tjänst i Pedersöre. Han är den första som söker tjänsten, vars ansökningstid går ut den 19 april. 7.4.2023 kl. 17:15

sorg. Sorgen drabbar oss alla, förr eller senare. För den som kämpar sig igenom den kan långfredagen komma som en lättnad. KP talade med Katarina Gäddnäs dagen efter att hon jordfäst sin pappa. Hon tycker om långfredagens gudstjänst för att den är avskalad och hjärtskärande. Som våra liv, ibland. 7.4.2023 kl. 10:00

KOLUM. Kanske du vågar gå in i en kyrka, sätta dig längst bak och se på altaret som är draperat i svart. Kanske du kan sörja dina osynliga sorger. Kanske du kan sörja krossade drömmar, skilsmässor, missfall, husdjur och att ingen älskade dig så mycket som du behövde. 7.4.2023 kl. 10:53

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36