Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön

Sedan 2010 har jag årligen gjort en fotografisk översikt – rubricerad ögonBLICK – av det gångna årets händelser. Mellan pärmarna har jag samlat en salig röra av visuella element som flimrat förbi kameralinsen; stadens människor och liv på landsbygden, barnens familjer och speciellt barnbarnens intryck och uttryck, små kryp och nästan vilda djur på Andberget, utfärder i environgerna, ängar och vägar och vyer och landskap, konst och konserter, och årstidernas växlingar. Och mycket annat. Året 2021 fångades i exakt 475 fotografier på 96 sidor i formatet 300 x 300 mm.

Och min fråga till mig själv blir: Varför just dessa bilder av 10 000 möjliga? Vad säger insnöade lastbåtar och mastodonta skrotlager om mina visuella prioriteringar, varför alla dessa närbilder på sloknande tulpaner och fönsterkrockande fåglar? Och dimmiga stränder och hus i förfall och graffiti på väggar som knappt står upprätta – är det psyket som speglar sig i något som känns hemtamt och välbekant?

Ja, jag undrar ibland vad jag med de digitala verktygen riktigt har ställt till med. Visst, i årsboken finns också alldeles normala bilder på alldeles normala människor, arkitektoniska skapelser med estetiska företräden, vackra blommor i macroformat och tillrättalagda motiv i hemmiljö. För att inte tala om alla dessa snabba turistbilder som bara måste knäppas. Men så uppenbarar sig där alltså också dessa motiv som väcker frågor, förbryllar och förvånar.

Så vad är då ett fotografi? Ja, det är väl ganska självklart att fotografiet speglar nånting av det som döljer sig i själen. Till en del handlar mitt fotograferande helt självklart om visuella smekningar, om lust och gamman. Men ofta också om ett mer eller mindre omedvetet sökande efter ett dolt svar, eller åtminstone efter en kommentar, en förklaring. Det är inte så att jag först ser och sedan fotograferar, perspektivet är ofta det motsatta; först kommer utsikten, sedan infinner sig, i bästa fall, insikten.

Människan är inte bara ett hus, människan är också en bildmaskin laddad med ett oändligt antal potentiella gudomliga motiv. Och med den visionen för ögonen framstår fotograferingen i en lite annan dager; det är kanske inte alls trivialt eller oskyldigt att knäppa bilder. Fotografering med gudslinsen påskruvad är i själva verket jämförbart med bön – en dialog mellan yta och innehåll, ett samtal mellan fotograf och den som ständigt levererar dessa motiv.

Och då kan även ett brutalt fult rivningshus blotta konstnärliga fingeravtryck.