En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

Borgå. Tålamodet tryter i Borgå. – Det är kanske dags att hyra lokal i stället för det fuktskadade svenska församlingshemmet, säger kyrkoherde och domprost Mats Lindgård. 11.9.2020 kl. 10:06

kronoby. Samarbetsförhandlingarna i Kronoby församling har avslutats. En kantor, en kanslist och en församlingsmästare sägs upp. 10.9.2020 kl. 15:46

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01