En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.
En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds

religionsfrihet. Kyrkomötesombuden är kritiska till att riksdagsledamoten utreds för hets mot folkgrupp. Räsänen har enligt dem endast framfört den kristna synen på homosexualitet. Rättsväsendet kan inte avgöra frågor om bibeltolkning eller "vilken sexuell livsstil som är förenlig med Guds vilja". 8.11.2019 kl. 12:45
Mari Puska, Rolf Steffansson, Mia Anderssén-Löf, Stina Lindgård, Jan-Erik Nyberg och Ann-Mari Audas-Willman ställer upp i valet av prästombud i kyrkomötet.

Kyrkomötet. Fyra kvinnor och två män ställer upp på listan ”Tillsammans”, som tävlar om två platser som prästombud i kyrkomötet. I listans programförklaring står bland annat att par av samma kön ska få möjlighet till kyrklig vigsel, att kyrkan ska ha nolltolerans för trakasserier och att kyrkan ska gå mot en koldioxidneutral framtid. 7.11.2019 kl. 16:03
I dag behöver den som ska döpas två faddrar som är medlemmar i kyrkan. Snart krävs bara en.

dop. I framtiden behöver den som döps bara en fadder som är konfirmerad medlem i kyrkan. Ändringen ska sänka tröskeln till dopet och göra doparrangemangen smidigare både för familjer och församlingar. 7.11.2019 kl. 14:46

Kyrkomötet. Tydliga prioriteringar och inget osthyvlande, löd budskapet från kyrkomötets ekonomiutskott. I nästa års budget ingår pengar för att förverkliga kyrkans klimatstrategi och för att anställa en koordinator för pilgrimsvandringsverksamheten. 7.11.2019 kl. 12:30
Ärkebiskop Tapio Luoma.

Kyrkomötet. Ärkebiskop Tapio Luoma öppnade mandatperiodens sista kyrkomöte med ett tal om maktutövning och ansvar. 4.11.2019 kl. 11:22
Höstdagarna årsmodell 2019 lockar 600 ungdomar till Toijala.

Höstdagarna. Bra stämning! Kul! Råddigt! Gemenskap! Så säger ungdomarna själva när de kommenterar Höstdagarna. En samling som lockat kring 600 deltagare till Toijala också i år. Och biskopen bidrog med att berätta något som gjorde alla helt tysta. 2.11.2019 kl. 17:24
Mia Bäck är kyrkoherde i Åbo.

betraktat. "Det känns tryggt att ha en uppståndelsepärla att gripa mellan de hårt böjda och ledsna fingrarna. Det känns värdefullt att få dela både sorgen och hoppet", skriver Mia Bäck inför Alla helgons dag. 1.11.2019 kl. 14:20
Elina Takala märker ofta att de människor som befolkar romaner också finns i verkliga livet.

läsning. När vi läser undersöker vi våra sår – men vi vårdar dem också. Teologen Elina Takala forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi. 1.11.2019 kl. 11:05
Thomas Rosenberg tycker att församlingsrådet i Agricola svenska församling borde tänka om.

agricola församling. Thomas Rosenberg, viceordförande i gemensamma kyrkofullmäktige i Agricola svenska församling, försöker få en ändring i församlingsrådets beslut att säga upp prenumerationen på Kyrkpressen för sina medlemmar 2020. 31.10.2019 kl. 18:28
Martti Vähäkangas, Marcus Henricson och Olav S Melin ställer upp för listan "För Kristi kyrka".

kyrkomötesval. Fler tunga namn ställer upp på listan "För Kristi kyrka", som samlar kandidater inför valet av lekmannaombud i kyrkomötet. 31.10.2019 kl. 14:46
Slutet nått