En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



den blomstertid. Har du någonsin undrat hur ”Den blomstertid nu kommer” skulle låta på Vörådialekt? Nu behöver du inte undra längre. 30.5.2025 kl. 14:52

Kolumn. Vår första bön i lidandet ska inte i första hand vara att Gud tar oss ur lidandet – utan att vi bjuder in honom att vandra med oss genom det. 30.5.2025 kl. 13:35

Replot. Hans Boije har i sommar hållit i rodret i Replot i nästan 1,5 år – nu är det dags att dra vidare och låta ny krafter ta över. 30.5.2025 kl. 13:17

Personligt. En vinter då Linda Andtbacka kände sig helt omsluten av mörker hände det något i farstun till Jeppo kyrka. Hon fick hjälp av Gud. Eller mer konkret: hon fick hjälp av tabletter, tro och terapi. Och av ett bibelord. 28.5.2025 kl. 12:50

Kolumn. Jag skulle aldrig jobba med barn, sa jag när jag var i tonåren. Sådär 17 år senare är det precis vad jag gör och det är det jag vill göra. Jag har fått arbeta med många olika barngrupper och åldrar: daghem, förskola, skola och i församlingens barnverksamhet. 26.5.2025 kl. 15:12

val. Två kaplanstjänster är lediga i stiftet. De sökande bör bland annat ha god social förmåga, vara initiativrika, flexibla och samarbetsinriktade. 22.5.2025 kl. 10:55

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Lagfarne assessorn Lars-Eric Henricson avgår – när blir assessorstjänsten i Borgå ledig att sökas? Pia Kummel-Myrskog fortsätter som tf kyrkoherde i Petrus församling. Vem har fått kaplanstjänsten i Esbo svenska församling? Läs mera i notisen från domkapitlets senaste sammanträde. 21.5.2025 kl. 13:36

KORSNÄS. Vad ska man tänka på när man förbereder en radiogudstjänst? Allra viktigast: att göra det levande för lyssnarna. 20.5.2025 kl. 12:51

kyrkoherde. Jukka Hildén, för tillfället församlingspastor i finska Martins församling i Åbo, föreslås bli tf kyrkoherde i Larsmo från juli 2025 till juni 2026. Hildén är redan kring 65 år, men har sagt att han möjligen kan ställa sig till förfogande för herdeuppdraget i fyra år. 15.5.2025 kl. 13:28

Personligt. Under en livskris sökte sig journalisten Mikael Sjövall till kyrkan. Han gick en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. Och allt förändrades. Nu bor tecken och mirakel runt hörnet. 14.5.2025 kl. 09:29

klosterliv. I norra Italien finns en plats där mycket kretsar kring Bibeln, men där man inte alls bråkar om hur den ska tolkas. Syster Sylvie berättar om livet i ett ekumeniskt kloster, om att upptäcka sådant man inte vill veta om sig själv, och om att inse fakta: Hur mycket eller lite du än tror måste du vara människa hela vägen. 15.5.2025 kl. 00:00

musik. Från Knivsta, Uppsala, till Helsingfors. Lucas Stålhammar studerar kyrkomusik vid Sibelius-Akademin och vill hjälpa andra att möta Gud genom musiken. 13.5.2025 kl. 19:00

kyrkomusik. I Niels Burgmanns projekt för att rädda kyrkomusiken får nu också barn pröva på stora kyrkorgeln. 13.5.2025 kl. 00:00

BARA BADA BASTU. Korso församling i norra Vanda hejar på KAJ i första semifinalen i Eurovision 2025 i morgon med att bada bastu och sjunga sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer på Vörådialekt. 12.5.2025 kl. 14:30

MALAX FÖRSAMLING. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Malax församling har sökts av församlingspastorn i samma församling, meddelar domkapitlet i Borgå stift. 12.5.2025 kl. 14:16

PINGSTKONFERENS. Stefan Sigfrids är pingstpastor i fjärde generation. Förra veckan var han programchef för Världspingstkonferensen med över 6 000 deltagare i Helsingfors. 10.6.2025 kl. 10:35

BORGÅ STIFT. I Borgå domkyrka vigdes på söndagen fyra personer till tjänst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 9.6.2025 kl. 19:43

SAMKÖNAD VIGSEL. Finlandssvenska laestadianer och evangeliska skrev på protestuppropet. Folkmissionen driver utvecklingen. 9.6.2025 kl. 14:00

KORSHOLMS SVENSKA FÖRSAMLING. Kyrkoherde Mats Björklund var den enda sökande till kaplanstjänsten i Korsholms svenska församling. 6.6.2025 kl. 13:58

musik. Som barn ritade operasångerskan Monica Groop i psalmboken medan mamman Astrid Riska spelade orgel i Berghälls kyrka. – Hon har varit min lärare och min Alma mater. Jag har henne att tacka för hela min karriär. 5.6.2025 kl. 19:46