När jag växte upp kände jag mig ibland ensam och utanför. En äldre släkting sade till mig ”Man har så roligt man gör sig”. Det gav ingen tröst alls, tvärtom kände jag mig pressad och ensamheten fanns kvar.
Ett bättre bemötande gav en av mina klasskompisar som bjöd mig på en varm kopp te, det kändes bra. Jag är så innerligt tacksam för alla dem som under årens lopp ”bjudit mig på en varm kopp te”, det vill säga alla som på olika sätt bjudit in mig till gemenskap med dem. Varje möte har gjort mig lite helare!
Jag tycker själv om att möta människor. Jag tycker om att träffa och lära känna dem om det så bara är för en kort stund, som ett samtal på bussen från Kampen till Månsas med en medpassagerare. Jag tror att orden i Ingemar Olssons sång: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu är väldigt sanna för varenda människa.
Jag var själv ett ensamt barn och därför gör det speciellt ont att se barn som är ensamma. Jag minns att jag kände mig mindre ensam med gamla människor eller med mycket små barn. Båda accepterade mig som jag var och var gärna tillsammans med mig.
Som vuxen har jag inte känt mig lika ensam, även om jag bott i ett singelhushåll i nästan 20 år. De gånger jag känt mig ensam har det inte haft att göra med att jag varit allena, utan att jag varit ensam om min uppfattning eller min upplevelse.
När jag bodde i mitt singelhushåll brukade jag säga ”Hej Jesus!” när jag kom hem. Bara för att det kändes bra att säga hej till någon, dessutom visste jag ju att Han var där (Liksom Han hade varit med under hela dagen).
Jag började med att tala om en varm kopp te. Ibland är vi den som blir bjudna och ibland får vi vara den som bjuder in någon. Våga öppna dig för någon, våga bjuda på te, våga ta emot en inbjudan.
Gunilla Riska jobbar som diakonissa i Petrus församling.
Hennes favoritplats i stan är Marudds strand i östra Helsingfors.
