Den dagen då intervjun gjordes cyklade Magnus Riska från hemmet i Helsingfors till jobbet i Borgå.

"Jag vill veta var min gräns går"

triathlon.

Magnus Riska drömmer om att en dag få delta i det ultimata triathlonloppet, Ironman på Hawaii. – Varför gör jag det här? Den frågan kommer vid åttonde, nionde timmen.

5.9.2019 kl. 18:00

När Magnus Riska, dekan vid domkapitlet i Borgå, fyller år nästa gång blir han 57. Ändå tror han att hans bästa år som triatlet ligger framför honom.
– Nu tävlar jag i klassen 55 till 59 år. På Twitter beskriver jag mig som ”definitely mamil”. MAMIL står för ”middle aged man in lycra” (medelåldersman i lycra). Under det första året i följande klass är jag åldersmässigt i bästa läge för att klara mig bra.

Idag har han en egen tränare och jobbar hårt för att förbättra sitt resultat i alla de tre grenar en triatlet måste behärska: simning, cykling och löpning. Hans dröm är att kvalificera sig för Ironman-tävlingen på Hawaii, den tävling världens tuffaste triatleter deltar i. För att komma dit måste han placera sig alldeles i toppen av sin klass i någon annan Ironman-tävling.
– Det är helt klart mitt mål, men det är lång väg dit. Då borde jag göra ett resultat som kommer nära tio timmar – troligtvis under.

Och vad är det som tar tio timmar? Jo, att simma 3,8 km, cykla 180 km och sedan löpa ett maratonlopp (42 km) på det. Inte att undra på att triatleter kallar tävlingsdagen för årets längsta dag. När man kommer i mål får man löpa på en röd matta.
– Det är ett stort ögonblick, och många gråter när de springer i mål.

Magnus Riska har alltid gillat idrott, men när han var ung utövade han inte någon gren på tävlingsnivå. Sitt första maratonlopp sprang han år 1991, och sedan blev det ungefär ett lopp per år. När han blev äldre märkte han att han återhämtade sig långsammare från löpningen och började längta efter en mer mångsidig gren. När hans barn blev så stora att de kunde ta sig hem från eftis själva skaffade han en cykel, och började cykla till och från jobbet – 14 kilometer ena vägen. År 2009 deltog han i sin första, lilla triathlontävling på simstadion: 300 meter simning, tio kilometer cykling och 3 kilometer löpning.
– Jag var nervös, men tyckte det var jätteroligt. Där började det. Jag var barnsligt förtjust över att ha deltagit i min första tävling.

Då började han träna på allvar, men drabbades också av motgångar. År 2011, när han tränade för Järnmannen-tävlingen i Kalmar, föll han med cykeln och bröt nyckelbenet. Det var ett svårt benbrott, och han var tvungen att lägga träningen på is.
– Jag försökte hitta något sätt att motionera på, jag kan inte sitta stilla. Får jag inte röra på mig mår jag psykiskt dåligt: det börjar krypa i mig. Under alla de här åren har jag blivit van vid att röra på mig, och jag vet att jag mår bra av det.

Som tröst köpte han sin första triathloncykel, och via cykelförsäljaren kom han i kontakt med en grupp som skulle delta i Ironman i Frankfurt. Gruppen bestod av 17–18 personer, med minister Alexander Stubb i spetsen.
– Det var masstart vid en sjö. Jag kom dit halv sex på morgonen – starten var sju – och såg en rad med ambulanser. Och då tänkte jag: vad är det jag ger mig in på?
Simningen gick bra – som den brukar – cyklingen var tung på grund av den hårda blåsten. Och vid löpningen lärde han sig att vila mer.
– Om jag hade förstått att gå vid väskestationerna hade jag sparat mycket energi. Efter 35 kilometer var jag så trött – onödigt trött.

Sedan den första långa tävlingen i Frankfurt har han deltagit i många, jagat efter bättre tiden, slipat tekniken. Dagen när vi träffas har han cyklat från hemmet i Botby gård till arbetsplatsen, domkapitlet i Borgå. Hans triathloncykel är så värdefull att den parkeras inne i domkapitelshuset.

Varför gör du det här? Det låter jättejobbigt.
– Det är en bra fråga, och man måste ha svaret klart för sig, för vid åttonde, nionde timmen ställer man den till sig själv. Det är mig själv jag tävlar emot. Det handlar om en sorts fascination: Var går min gräns? Jag har inte varit en toppidrottare i min ungdom, så jag vet att mitt optimala resultat finns i framtiden.

Simningen är hans starkaste gren. För många triatleter är simningen ett spöke – det känns hemskt att simma så långt i mörkt vatten, i en sjö eller i havet.
– Jag tycker inte själv att det känns obehagligt, och våtdräkten gör det snabbare och säkrare. Man kan egentligen inte drunkna i en våtdräkt.

Vad gäller cyklingen har han mycket att förbättra. Cykling är den gren han tränat allra minst.
– Men man får inte ha gasen i botten i slutet av cyklingen heller, för man måste lämna den sista växeln oanvänd för att orka springa. Jag minns min första långdistanstävling i Frankfurt – det kändes helt absurt när jag snörde på mig löpskorna: Magnus, du ska ännu springa maraton. Voj hemska saker!

Du var redan så trött?
– Ja. Det kändes … jag hittar inte ett adjektiv för det. Men småningom kom jag fram till att jag inte ska tänka på det. Det är bara att sätta på skorna och fara iväg. Jag tänker att jag tar lite i gången. På det viset kommer jag småningom i mål.

Magnus Riska påpekar att man inte kan påstå att det är hälsosamt att delta i ett Ironman-lopp, men det är hälsosamt att träna.
– Grenen är så mångsidig. Ofta är till exempel simningen återhämtande, och i cyklingen kommer i inga stötar, det är bara att lära sig att sitta på sadeln. Det är löpningen som sliter på en mest. Så när man tränar triathlon springer man inte så hemskt mycket. Ett vanligt träningspass kan vara till exempel att cykla ett par–tre timmar, sen springer man så länge att det börjar kännas som löpning, till exempel 15–20 minuter. Det är de första kilometrarna som känns värst.

Brukar du be om hjälp och styrka av Gud under en tävling eller träning?
– Jo. Till exempel imorse när jag cyklade till jobbet och cyklade hårt i 20 minuter. Ofta, när jag hör att det kommer en bil, säger jag bara ”Jesus”. Jag ber instinktivt om beskydd. De allra flesta bilister beter sig väl, men ibland finns det sådana som inte gör det.
Han påpekar att hans kristna tro fyller honom i vardagen, hela tiden.
– Speciellt före större tävlingar, innan jag stiger i vattnet, brukar jag klä mig i vapenrustningen (Efesierbrevet 6:10–18, red. anm.).

Vad tänker du på när du löper den sista etappen, när det är som tyngst?
– Det är fiffigt att tänka på nånting. Det dumma är att tänka ”oj vad trött jag är”. Det finns ganska många undersökningar om det här, och det finns metoder. Människan är så enkel – du kan inte tänka på hemskt många saker samtidigt. När man blir trött tänker man lätt instinktivt att nu kommer man bara att bli tröttare. Men det kan gå tillbaka. I stället kan man tänka: nu känns det så här, men snart kanske det känns bättre. Och så kan man försöka ändra på något, till exempel sin löpteknik eller sin hållning.

Just för att orka med den långa tävlingen är det viktigt att ta hand om sin muskulatur – särskilt ryggen och magen.
– Jag tränar inte magen för att få en sixpack, utan för att magmusklerna stöder ryggmusklerna. Det är som med sångare – det är viktigt att ha stöd.

Sitt bästa lopp hittills gjorde han i Barcelona år 2016.
– Då sprang jag bredvid en yngre kvinna från Helsingfors. Det visade sig att hon var professor i miljövetenskap vid Helsingfors universitet. Vi höll ungefär samma fart och småpratade då och då. Efter 25–30 kilometer märkte jag att det blev tystare och tystare, för vi blev trötta. Så jag föreslog att vi skulle prata om vår forskning, hon berättade om sin och jag om min. Jag tror det var bra, för vi fick bort tankarna från hur det kändes.

Många i triathlonkretsarna vet att han är präst. Ibland talar han tro när han löper bredvid någon annan.
– Vid FM-tävlingarna har de till och med låtit mig välsigna alla tävlanden före starten. Det har känts fint. När människor står inför stora utmaningar har de vanligtvis inte något emot lite extra hjälp någonstansifrån. När jag erbjudit det så har ingen tackat nej.

Sofia Torvalds



Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna. 28.2.2013 kl. 12:14

De ocensurerade och ärliga känslorna som C.S. Lewis skrev ner efter sin hustrus död fascinerar skådespelaren Johan Fagerudd.  Han har bearbetat dem till en 45 minuter lång monolog som han kommer att turnera med i Svenskfinland. 28.2.2013 kl. 10:00

Kyrkan vill inte ledlöst dansa efter alla förändringar i kommunstrukturen. 27.2.2013 kl. 09:40

Nu börjar kyrkan jobba med sin egen språkstrategi. En arbetsgrupp tillsattes på tisdagen. 27.2.2013 kl. 09:30

Inspirerad av Krista Siegfrieds eurovisionsbidrag ordnas nu en bröllopsdag i Riihimäki. 26.2.2013 kl. 15:11

MOT:s dokumentär om Pirkko Jalovaara och andligt helande har skapat en livlig diskussion på webben. 26.2.2013 kl. 14:44

Recensenternas och konsumenternas respons på CD:n Brustna hjärtans gemenskap gläder Lina och Johannes Häger. Sedan den släpptes har de två varit upptagna med jobb och turnéer. I vår planerar de en ny turné till södra Finland. 24.2.2013 kl. 12:00

Vad skiljer den som är kristen från den som inte är kristen? Förr spelade kristna inte kort, de dansade inte, de drack inte alkohol. I dag är de yttre markörerna för ett kristet liv på väg att försvinna – eller också ser de annorlunda ut. Är det bra eller dåligt? 22.2.2013 kl. 13:27

Lite mer pengar ger lite mer lycka. Men ger mycket mer pengar mycket mer lycka? Det fick finlandssvenska ungdomar tugga på förra veckan. 21.2.2013 kl. 15:58

Nio kilometer före målet hörde Camilla Andersson en bekant melodi. I publiken stod någon och spelade Amazing Graze på trumpet. Det gav henne en förnimmelse av Gud och förnyade krafter att slutföra loppet. 21.2.2013 kl. 11:41

Allt fler söker akut ekonomiskt stöd hos församlingen. Dels finns det fler fattiga, dels är beslutsprocessen hos socialen långsam. En vecka utan matpengar är en lång tid. 21.2.2013 kl. 12:49

Alla vill ha så många ”likes” som möjligt. Också i de sociala medierna syns vår längtan efter bekräftelse. Coachen och författaren Cajsa Tengblad tycker vi ska strunta i jantelagen och våga gilla oss själva – till och med på facebook. 16.2.2013 kl. 12:00

Det kan låta som käbbel mellan Jerusalems svartrockade ortodoxa judar. Men om judarnas tempel återuppbyggs måste Klippmoskén med sin gyllene kupol bort. Det är världspolitiskt sprängstoff. 15.2.2013 kl. 14:46

Det kommer inte bara an på biskoparna att ta ansvar för kyrkans enhet. Både enskilda medlemmar och rörelser inom kyrkan har ett gemensamt ansvar att hålla ihop. 14.2.2013 kl. 15:40

Undervisningsminister Jukka Gustafsson har beviljat 25 miljoner euro för unga i åldern 20-29 som inte har en examen efter grundskolan. 14.2.2013 kl. 15:22

recension. Den bok som pastorn, ekoteologen, skaparen av Brommadialogen Harry Månsus, nyss fyllda 80 år, nu gett ut visar den långa väg mot vidsynthet och andlig öppenhet han gått sedan han startade som baptistson till jordbrukande föräldrar i Kaitsor, Vörå. 26.10.2021 kl. 16:45

wasa teater. När Maria Udd kom tillbaka från depressionen såg hon tydligare allt det vackra i livet. – Tidigare då jag kände så mycket smärta var allt svart, säger hon. 26.10.2021 kl. 07:00

KONSERTSERIE. Tove Wingren gör nu sin första konsertturné efter coronan med en helhet som passar in i kyrkorummet. 25.10.2021 kl. 15:54

PRÄSTLÖFTEN. Om man inte håller de löften man avgett vid prästvigningen måste man slå sig ner och fatta nödvändiga beslut, säger biskop Bo-Göran Åstrand på tal om Pedersöreprästen Dennis Svenfelt, som nu meddelat att han inte kan samarbeta med kvinnor vid altaret. 22.10.2021 kl. 10:51

PEDERSÖRE FÖRSAMLING. I en video på Instagram meddelar Dennis Svenfelt att hans förordnande som församlingspastor i Pedersöre församling kommer att avbrytas den 1 november. Orsaken är att han reviderat sin syn och inte längre kan tänka sig att samarbeta med kvinnor i prästämbetet. Mia Anderssén-Löf valdes i augusti till kyrkoherde i församling och hon börjar arbeta som kaplan i församlingen den 1 november och tillträder som kyrkoherde den 1 december. 21.10.2021 kl. 21:06