– Det är fortfarande min grundtanke att förvandla orden till gärningar, att det inte bara ska se bra ut på ytan.

Kyrkan ska vara en gemenskap, inte en institution

gemenskap.

Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors.

25.7.2019 kl. 08:30

En välkomnande kyrka är viktig för Hanna Mithiku som innan hon blev förtroendevald år 2011 egentligen inte varit aktiv i sin egen församling. Hon hade gått på Kansan raamattuseuras konfirmationsläger och stannade sedan kvar inom den rörelsen och tog del av deras verksamhet.

– Jag siktade genast in mig på församlingsvalet. Jag vet inte varför jag inte kom på något annat sätt att närma mig församlingens verksamhet.

Mithiku berättar att hon sett potentialen i kyrka och församling, att de kan göra goda saker och arbeta för det hon ser som viktigt – till exempel genom att skapa gemenskap och få människor att känna sig värdefulla.

– I en idealisk situation skulle kyrkan kunna erbjuda den platsen. Sedan mötte jag verkligheten där det här inte är så självklart och där det finns mycket som kunde förbättras.

Att enbart konstatera att kyrkan inte är vad den borde vara räcker inte för henne. Hon vill göra något åt saken i stället för att klaga, och valde vägen som förtroendevald.

– Det hade gått att välja andra vägar. Men det är kanske mera naturligt för mig som person att ta ett bredare grepp på saker i stället för att rikta in mig på enskilda detaljer och engagera mig lokalt i församlingen. Det skulle vara lika betydelsefullt, men tilltalar inte mig på samma sätt.

Vad är det du vill förändra i kyrkan?

– Jag vill att kyrkan ska leva som den lär. Om kyrkan förkunnar varje människas värde och betydelse behöver den också vara en gemenskap som välkomnar alla och ger alla en möjlighet att vara delaktiga.

– Kyrkan är inte en institution. Också enligt sin egen förkunnelse borde kyrkan vara en plats för mänsklig gemenskap. För mig känns det främmande att man talar om att människors delaktighet i församlingsarbetet sker genom att man gör frivilligarbete eller är en aktiv lekman. Det att vi har den officiella kyrkan och sedan lekmännen ger en bild av att kyrkan är en organisation som styrs uppifrån.

Mithiku har hört till kyrkan i hela sitt liv men säger att hon inte fick en religiös uppfostran. När hennes dagisgrupp gick till kyrkan vantrivdes hon och fick sin mamma att meddela att dottern inte längre ville delta i kyrkobesöken.

– Jag var fyra år gammal då, och efter det gick jag inte i kyrkan utom en gång till jul.

När det blev dags för skriftskola valde hon med omsorg: samma skriftskola som brodern gått i och till och med samma präst.

– Det som var viktigt där var att man fick fråga och ifrågasätta. Jämfört med upplevelsen i dagis där vi blev skrämda med helvetet var det helt annorlunda, du behövde inte vara säker eller ta till dig en världsbild där saker är absolut rätt eller fel.

Efter skriftskolan blev hon kvar i Kansan Raamattuseuras ungdomsarbete.

– Det kändes som att de tog både människan och Gud på allvar, det fanns en lyhördhet för människors liv.

Mithiku har också ställt upp i kommunal- och riksdagsval på Vänsterförbundets listor. Hon är lite irriterad över att politik ofta framställs som ett smutsigt maktspel och att en del människor varit oroliga för att detta maktspel ska ta sig in i kyrkans förtroendeorgan.

– Naturligtvis är det så att du behöver en viss mängd makt för att kunna föra saker framåt, men man måste balansera mellan vad som är tillräcklig makt och vad som är syftet med makten. Det är inte bra för vare sig kyrkans förtroendevalda eller för partipolitikerna om allt går ut på att kämpa om makten.

– För mig handlar politik om att sköta våra gemensamma angelägenheter. Vad är det vi ser som gott och rätt, och vilka vägar ser vi för att uppnå detta?

Berätta om det goda

Även om Hanna Mithiku drivs av en vilja att förändra saker till det bättre understryker hon också att det redan nu görs mycket gott arbete i församlingarna.

Kyrkan i Helsingfors är en stor helhet, så stor att det blir svårt för den att vara en gemenskap på samma sätt som de enskilda församlingarna. Däremot menar Mithiku att storleken och det att man verkar i huvudstaden ger en viss nationell genomslagskraft som kan göra nytta.

– Det kan aldrig finnas för många röster i Helsingfors, Finland eller i världen som för fram nådens perspektiv: att människans värde inte är knutet till prestation, pengar eller till hur bra man klarar av sitt liv.

Kyrkan behöver synas ute i samhället för att nå ut med det här budskapet också till dem som av ett eller annat skäl känner att tröskeln till kyrkobyggnaden är för hög.

Det som driver henne i fullmäktigearbetet är fortfarande att bidra till den positiva förändringen.

– Det är fortfarande min grundtanke att förvandla orden till gärningar, att det inte bara ska se bra ut på ytan.
Sedan fortsätter hon genom att återkomma till det goda som redan görs, och till att kyrkan behöver berätta om de här sakerna.

– Ofta hör jag någon berätta att de träffat en ovanligt trevlig präst, som om det skulle vara någon sorts undantagstillstånd. Egentligen är det ju så att de flesta präster är trevliga. Delvis handlar det kanske om att kyrkan som institution förändras långsammare än samhället utanför, delvis om att kyrkan behöver lära sig att kommunicera med ord som människor förstår och inte enbart rikta sig till den inre kretsen.

Erika Rönngård



Coronapandemin. Coronarestriktionerna i Finland har lättats upp, samtidigt som samhället håller andan för en möjlig andra våg. Vi frågade några församlingar hur virusepidemin beaktas i deras dagliga verksamhet, nu när höstterminen småningom startar. 10.8.2020 kl. 12:23

äktenskapssyn. Att biskoparna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte når en gemensam syn i äktenskapsfrågan var inte förvånande. Som näst bästa alternativ kunde de flesta tänka sig en medelväg, som tillåter samkönade par att vigas. 7.8.2020 kl. 10:12

katastrofhjälp. Kyrkans utlandshjälp har beviljat 50 000 euro från sin katastroffond till dem som drabbats av explosionen i Libanons huvudstad Beirut. Utlandshjälpen inleder också en insamling till förmån för hjälparbetet. 6.8.2020 kl. 16:52

film. Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse. 6.8.2020 kl. 19:00

Johan Candelin. Polisutredningen gällande Martyrkyrkans vänners insamlingstillstånd är nu klar och ärendet går till rättegång i november. Två personer i styrelsen står åtalade. 6.8.2020 kl. 12:00

Camilla Svevar . Hon försökte göra karriär som sångerska, hon var kantor och småbarnsmor, hon blev präst och fick cancer – och skilde sig, två gånger. Idag är Camilla Svevar kyrkoherde i Replot och vill predika för sökarna. 6.8.2020 kl. 10:02

profilen. Hon sökte bli helad från sin sjukdom men fann bara tomhet. Även om sjukdomen är kvar så har Camilla Sundqvist nu blivit hel som människa. 6.8.2020 kl. 09:08

Arbetslöshet. Att vara arbetslös lärde Mikaela Steffansson hur prestationsinriktade vi är. Vi har svårt att veta hur vi ska inleda samtalet om vi inte pratar jobb. 5.8.2020 kl. 08:00

podcast. De drömde om att starta en podd, och undantagsvåren blev en spark i baken. Nu pratar de om allt som hör livet till i podden Typ livet. 4.8.2020 kl. 07:00

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25

vardag. Annette Nyholm, psykoterapeut, tycker att det är viktigt att reflektera över vad det är som gör att det känns tungt att återvända efter semestern. 3.8.2020 kl. 10:15

Pieksämäki. Det anrika sommarlägret fick inhiberas i år, istället uppmärksammar Kyrkans Ungdom lägerveckan med digitalt program. 28.7.2020 kl. 12:18

frågesport. Sara, Bilba, Hanna? Deborah eller Abigail? Gör vår frågesport! 21.7.2020 kl. 20:39

Kolumn. Ibland har jag varit med om att ordna katakombmässor på skribaläger. Det handlar om att vi leker oss in i de första kristnas vardag som förföljda trossyskon. 22.7.2020 kl. 17:36

avund. Vi skäms över vår avund, men alla är vi avundsjuka. Avund kan göra oss bittra, men den kan också sporra oss. Säg mig vad du avundas så ska jag säga dig vad du längtar efter. 18.7.2020 kl. 19:00

kyrkoherdar. Den finländska kyrkoherdens roll och makt i församlingen är ett stående tema. Därför tittade Kyrkpressen på hur deras kolleger i tre andra nordiska länder, Henrik, Erik och Louise jobbar. 10.10.2023 kl. 18:24

den norske kirke. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Norge. – – – Den norska kyrkoherden jobbar i en kyrka som söker sina former efter att ha slutat vara statskyrka 2012. Soknepresten är en av medlemmarna i församlingsrådet. Men chef på församlingskansliet är en "daglig leder", inte prästen. 9.10.2023 kl. 16:36

FOLKEKIRKEN I DANMARK. I KP:s serie om kyrkoherdar i Norden: Danmark. – – – Den danska kyrkoherden är traditionellt präst i en enprästförsamling i ett "sogn" som kan vara mycket litet. Sognepræsten är inte förman för församlingens anställda. Louise Britzes telefon i Köpenhamns förorten Nørrebro ringer dygnet runt ändå. 9.10.2023 kl. 16:34

film. Filmen Jesus Revolution, som skildrar Jesusfolket inom hippierörelsen på sextio-och sjuttiotalen i Kalifornen, har fyllt biografsalongerna i Sverige och USA. Nu går den i Finland där Caj Höglund plötsligt fann sig engagerad i distributionen av filmen. 9.10.2023 kl. 12:05

KVINNA OCH PRÄST. På andra försöket lyckades församlingsrådet i Karleby svenska församling enas om ett utlåtande till domkapitlet i Borgå stift gällande Annica Smeds förordnande som församlingspastor till församlingen. Nu föreslår man att förordnandet blir tidsbestämt till två år och beslutet kom efter omröstning där rösterna föll 9-3. 6.10.2023 kl. 10:25