Var är du?

Det mesta vi ser av varandra och omvärlden är tillrättalagda och noggrant komponerade bilder av perfekta stunder, snapshots av underbara livshändelser, en oändlig räcka fester och mänskor, vackra så det gör ont.

Det är inget som helst fel med att vilja dela med sig av stjärnstunderna, de skimrande såpbubblorna som är lika förgängliga som doften av liljekonvalj. Varför skulle vi inte vilja dela med oss av stunderna av överflöd och ren och skär gemenskapsglädje, höjdpunkterna på levnadsstigen, den ogrumlade fröjden? Jag gör det själv, sällan men ändå.
Men det vi med säkerhet vet är att all vår tillsammansfröjd kan kännas både provocerande och sårande och som en ständig påminnelse om det som man tror att ”alla andra” har. Det gäller för vem som helst som har en ogin stund men särskilt för den som är ensam och av olika orsaker saknar sammanhang och inre kretsar, släkt och vänner.
Utan att gå in på analysen av varför ensamheten är ett av våra största sociala problem i “världens lyckligaste land” är det kanske ändå bra med en påminnelse. Ingen ska förstås behöva retuschera sin lycka eller förminska vardagsskönhet och sitt livs fulla glas. Men som med alla privilegier är det bra att erkänna, se och förstå dem. Ägna en eftertanke åt hur vi presenterar oss och ser ut i flödet. Vad är det vi vill säga och förmedla? Och hur kan det tänkas se ut i betraktarens öga?

I höst satsar Johannes församling på att gå ut och hitta människor som söker gemenskap, som känner sig isolerade, som vill ha ett sammanhang. Vi vet att de är många. Vi kommer att fråga vad de vill göra tillsammans och vad de väntar sig av oss som kyrka och församling. Ingen ska behöva titta på andras liv i flödet och känna att gemenskap är till bara för andra.
”Var är du?” frågar vi och väntar ivrigt på svar.

Martina Harms-Aalto är medlem i Johannes församlingsråd och gemensamma kyrkofullmäktige.

Hennes favoritplats i stan är varhelst koltrasten sjunger.