När Patrik Hagman var 21 år dog hans pappa i cancer. När hans son Joel många år senare insjuknade i hjärncancer märkte han att han trädde in i en värld, ett sätt att leva, som var bekant för honom. Han visste hur man skulle vara anhörig till någon som var svårt sjuk.
Men först under den process som ledde fram till boken Sorgens gåva är en vidgad blick märkte han att han påverkats av sin fars sjukdom och död mycket mer är han tidigare förstått.
– När jag var 21 lade jag det bara åt sidan och fortsatte livet. Jag gick aldrig igenom en typisk sorgeprocess. Men jag inser att mitt sökande och det att jag valde att studera teologi är starkt relaterat till min pappas sjukdom. När Joel var på sjukhus blev också den erfarenheten en kontakt till pappa, eftersom sjukdomen var en så stor del av vårt liv tillsammans.
Några år efter att sonen Joel gick bort dog Patrik Hagmans hustru Kika i en plötslig hjärnblödning. Hagman har – efter sin sons och sin frus död – ofta fått höra orden ”du är så stark”.
– Men den här boken vill jag visa att det inte är riktigt så enkelt. Man kan också säga att jag är skadad. Jag har ett trauma från min uppväxt.
Boken inleds med ett bibelcitat. ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?” Det är Jesus ord till Petrus, som försöker hindra dem som kommit för att gripa hans mästare och, i förlängningen, korsfästa honom. Man kan kanske säga att Hagmans berättelse handlar om hur man når den punkt då man kan säga de orden.
Redan som 21-åring insåg Patrik Hagman att termer som ”orättvisa” inte går att tillämpa på livet.
– Livet funkar inte på det viset. Det finns inget ”normalt” liv att förhålla sig till. Jag känner inte ens att jag är väldigt hårt drabbad av livet. Det är bara det att det som drabbat mig hör till saker som vår kultur är så otroligt dålig på att hantera.
Han påpekar att han inte behövt ha ångest över outredda frågor när han förlorat sina närmaste.
– Jag har känt saknad och smärta, men inget har varit outrett. Det är förstås en bra sak att leva på ett sådant sätt att ens relationer går att avsluta plötsligt. Att man inte går och tänker ”det där måste vi reda upp nångång”. Men det finns ingen som velat mig eller oss illa. Både Joel och pappa och min fru Kika fick dyr och bra vård.
När Patrik Hagmans pappa var sjuk var det många – också han själv – som var fullkomligt övertygade om att pappan skulle komma att bli helad. Ändå dog han. Vid begravningen höll Patrik ett tal där han riktade udden mot dessa ”ordningskristna”, för vilka det fanns ett system som Gud följer, och vars regler man kan tillämpa på sitt eget liv. I ett sådant system har den som inte blir helad till exempel begått någon synd. Eller också trodde han inte tillräckligt, eller också saknade den som bad för honom tro.
– Religion kan inte användas för att ordna upp saker, eller för att förklara sådant vi inte vet. Det är farligt, och leder lätt till att man försöker styra och kontrollera andra, och till hårdhet. För mig har tro och Gud aldrig handlat om det.
Frågan drevs till sin spets när Hagmans pappa dog, eftersom så många var helt övertygade om att det ingick i Guds plan att hela honom.
– Och när han inte blev helad måste jag fatta beslutet: tror jag att Gud ljugit för de här människorna, är det kanske så att vi inte bad tillräckligt? Eller är det fel på den bild av Gud som de människorna har? Det finns inget logiskt samband mellan hur vi ber och vad som händer, det måste fungera på något annat sätt. Att jag tror på Gud behöver inte betyda att jag får saker förklarade för mig. Det kanske väcks nya frågor. Kanske bättre frågor.
Det är på det sättet kristendomen är värdefull för honom.
– Den får mig att se hur märklig världen är.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
