Året är 2006. Maria Holmgård (då Björklund) lever ett intensivt studieliv i Åbo, är engagerad i församlingen och har ett rikt socialt liv. Hon stortrivs med studielivet, men börjar känna sig trött, riktigt trött.
– I den situationen borde jag ha bromsat. Men i stället satte jag locket på och tänkte att det här reder jag allt ut själv. Jag har alltid varit lite av en duktig flicka, jag har klarat mig och gjort bra ifrån mig, berättar Maria Holmgård.
När Maria Holmgård tagit ut sin examen fick hon jobb som ungdomsarbetsledare i Nykarleby församling.
– Jag tror inte att andra hade så höga förväntningar, men jag hade ju själv sett hur ett bra ungdomsarbete såg ut. Jag tror att jag var väldigt trött när jag började, men ändå försökte jag till 110 procent.
I samma veva hittade Maria Holmgård, som dittills alltid varit singel, sin blivande man. De gifte sig vid lillajul 2009.
– Det var helt underbart, en helt ny vändning i livet. Jag vill inte tänka på ett liv utan Christian. Men att inleda en relation och samtidigt känna att man är utmattad blev en krock. Jag fick en kick av kärleken. Men när vi kom så långt att vi gift oss och flyttat ihop, då vi nått punkten vi ville komma till, gick luften ur mig. Det gick inte längre att leva på topparna och det märktes.
Maria Holmgård blev sjukskriven. Hon som alltid varit social, sprallig och pratsam fick acceptera att livet nu såg annorlunda ut. Ångest och panikattacker var en del av sjukdomen.
Hennes man, som hade en skilsmässa bakom sig, hanterade situationen väl.
– Han visste vad det är att må psykiskt dåligt och inte orka. Han såg bara en kvinna som försökte alldeles för mycket. Jag är oerhört tacksam för att jag får dela livet med honom. Nu förstår jag varför jag fick vänta på honom så länge – det var ju meningen att det skulle vara vi.
Läs hela Maria Holmgårds berättelse i veckans nummer av KP.
