Blåmärken kan växa inåt

Kerstin Haldin-Rönn. Jag får lätt blåmärken. Mina lemmar har en tendens att slå emot bordsben och sänggavlar. Ofta när jag kolliderat med något vasst eller hårt och häftig smärta ilar genom märg och ben så tänker jag på dem som medvetet tillfogats smärta. Av slag som är riktade och planerade. 20.11.2008 kl. 00:00

Medan min egen smärta ebbar ut är jag fylld av medkänsla med andras. Kanske är det ett själviskt sätt att tröstar mig med att andra har det värre. Jag som redan innan mina blåmärken är läkta har glömt hur jag fick dem. Men hur kan den som blivit misshandlad glömma? Jag kan tänka att sådana blåmärken växer inåt och blir till förhårdnader.

I Bibeln står det ”Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.”

Det sägs så klart och tidlöst som så mycket annat i den boken. Att min kropp är sårbar, gör att jag kan känna med andras sårbarhet. Det är en gåva i sig. Något som inte får förslösas eller förringas. Utan medkänsla blir vi kalla som robotar.

Men kan tankar hjälpa? Kan förståelse bidra till att en människa börjar söka varaktigt skydd? Kan tankar frigöra?

Våra tankar flyger omkring, ibland splittrade, ibland fokuserade, ibland snurrrar de i ändlös tomgång.  ”Som om det gällde er egen kropp.”

Att vi belastas med så många rapporter om våldshandlingar nära och fjärran gör att det finns risk att vår medkänsla utarmas. Ingen kan känna med alla. Men det går att stänga av nyhetsflödet och istället tända ett böneljus, lugna ner sig själv och de galopperande tankarna. Stillsamt låta tankarna bli böner som omsluter kända och okända som vi påminns om att tänka på

Kerstin Haldin-Rönn



betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28