Kirsi Vainio-Korhonens bok om 1700-talets barnmorskor i Sverige-Finland är fullkomligt fascinerande läsning. För det första är den en berättelse om 1700-talskvinnor som verkligen fick en grundlig yrkesutbildning och ett ansett och välbetalt yrke, alltså en karriär. För det andra är den en fängslande tidsbild, kryddad med rutinerade (men ofta av goda skäl livrädda) föderskor och döda småbarn, människor precis som vi: rädda, duktiga, tröga och elaka.

Barnmorskorna tillhörde ofta borgarklassen och var gifta med män som arbetade med någon sorts hantverk. Deras utbildning bekostades av städer som ansåg sig behöva en barnmorska, och den krävde en lång vistelse i Stockholm, där de här kvinnorna undervisades av samtidens främsta medicinska experter. Studierna krävde intelligens, kvickhet och initiativförmåga, och alla klarade inte kraven till lärarnas belåtenhet: snickarhustrun Anna Berggren från Vasa definierades som ”lite dum” och skräddaränkan Brita Söderström från Gamlakarleby som ”butter och ondsint”.

De duktigaste kom upp sig i samhället och förtjänade så bra att de blev rika.

Samtidigt var kraven på dem enorma. De skulle vara tillgängliga dag och natt, de skulle inte enbart klara uppgifter som att vända ett foster i livmodern utan också förrätta nöddop, fungera som experter i rättegångar gällande barnadråp och våldtäkter, och dessutom upplysa bygden om ohälsosamma sedvänjor som hornmatning, som hade lett till att hälften av barnen i Pedersöre prosteri dog i småbarnsåldern.

Boken ger också en inblick i 1700-talets ofta oblyga och sakliga inställning till sexualitet.

BOK

De frimodiga. Barnmorskor, födande och kroppslighet på 1700-talet

Författare: Kirsi Vainio-Korhonen

Förlag: Svenska litteratursällskapet 2016