Äntligen! För första gången på länge har jag fått tag i en lovsångsskiva. Ivrigt sätter jag den i stereon och slappnar av. Tankarna får strömma fritt och musiken ta över. Oj vad skönt det är!
Lovsång är enligt kristen tro en tillbedjan till Gud i musikform. I dagens läge en mycket intressant genre. Så gott som varenda en sång har samma ackordföljd och texten är alltid baserad kring samma tema: Att upphöja Gud. Utan att överdriva alltför mycket så låter varje låt precis som den förra.

Tim Hughes musik är inget undantag. Hans låtar följer även de, samma mönster och inriktning. Klassiska snabbare poplåtar som Happy day och Holding nothing back blandas med lugnare sånger i stilen Here I am to worship och Everything, och man tycker att man har hört allt redan nästan innan man hunnit börja. Det är lättlyssnat och det är förutsägbart. Vad är det som trots allt känns så tidlöst och attraktivt i det?

För att uppskatta lovsång måste man förstå syftet med det. Huruvida man tar till sig det, beror helt och hållet på vad man letar efter. Ur ett musikaliskt perspektiv finns det inte mycket som känns spännande, men om man förstår att gå djupare än musiken i sig är det som om en helt ny värld skulle öppnas. Det handlar om något djupare än en trallvänlig melodi och intressanta arrangemang. Det handlar om ren och skär hängivenhet. En oerhörd passion för något större än en själv.

Hughes känns så ärlig då man reflekterar över hans texter. Han försöker inte få saker att bli mer komplicerade än vad de är utan går rakt på sak då han genom musiken formulerar sin bön till Gud. Bäst märks det kanske i låtarna Consuming fire och God of justice, där Hughes i sin ödmjuka stil ber om att Gud ska använda honom för att göra gott i världen. Det är något i hans sätt att skriva och framföra låtarna som känns väldigt inspirerat. Fastän lovsångsmusiken inte kommer in i sitt absoluta rätta element, då det inte är ett liveframträdande, så tycker jag att Hughes lyckas fånga magin, vilket inte alls är en självklar sak med någonting som är mer än bara musik. Tankarna går onekligen mot Gud då jag lyssnar på skivan, och det är väl egentligen det som är hela poängen.

Tim Hughes har lyckats med att samla de kändaste låtarna han åstadkommit under sin 15-åriga karriär. All glory är väl egentligen den enda låten jag inte kan låta bli att sakna, men annars känns skivan rätt komplett.
Man orkar inte lyssna på skivan hur mycket som helst. Långt ifrån. Men det är en skiva man ändå ständigt återkommer till. Varför? Den blir aldrig inaktuell. Om Gud är tidlös så är också sången till honom tidlös och därför går det inte att bli trött på den, fastän det ibland känns som det absolut tråkigaste man bara kan hitta i musikväg. Men det är trots allt frågan om så mycket mer.

Artist: Tim Hughes
Titel: The ultimate collection