När Aurora Karamzin intar scenen i Svenska teaterns uppsättning De bäst anpassade faller ändå huvudkaraktärens sociala engagemang i skymundan. Det är Auroras personliga livsöde med rikedomen och tragiken i förgrunden som präglar föreställningen. De många liven som slocknar i hennes armar blir en röd tråd. Aurora överlever alla sina sexton syskon, sin första fästman, sina två äkta män och både sin son och fosterdotter. Själv blir hon 96 år gammal - en anmärkningsvärd ålder i en tid då barnsängar, sjukdom och missbruk innebar kort livslängd också för överklassen.

Tiden som kejsarinnans hovdam är upptakten till ett händelsefullt liv där Aurora bland lyx och stora tillgångar samtidigt förmår ta samhällets utstötta till sitt hjärta. Hennes existentiella kval över varför hon får leva medan andra dör och vad godheten egentligen tjänar till får utrymme i en av slutscenerna. Aurora sätter till slut sin tillit till Herren och accepterar hans outgrundliga vägar.
Jag hade ändå gärna sett att pjäsen gått djupare in i hennes samhällsengagemang och de många frågeställningar hon uppenbart berördes av - överflödet, fattigdomen och frågan om vad ett liv egentligen är och får vara.

Ett problem är den täckande bild som ges av Aurora Karamzins nästan hundra levnadsår och de många historiska händelser som utspelar sig under tiden. Mer än så ryms helt enkelt inte med. Det är ändå glädjande att det digra innehåll som kunde upplevas som en över två timmar lång transportsträcka, i Åsa Kalmérs regi i stället blir en gripande berättelse om skakande livsöden, kärlek, makt, skönhet och omsorg.

Aurora Karamzin i olika åldrar porträtteras av hela tre skådespelare, Ingrid Söderblom, Anna Hultin och Sophia Heikkilä. Samtliga rollprestationer är övertygande. Vad gäller de övriga skådespelarinsatserna är Sue Lemström värd ett särskilt omnämnande. Hennes närvaro på scenen i form av ett antal olika biroller är varje gång lika imponerande - vare sig hon spelar kejsarinnan Alexandra Feodorovna, gammal informator eller dödsdemon.

Den sparsmakade scenografin i kombination med den moderna, lite trolska musiken ger pjäsen ett samtida uttryck, utan att för den skull kännas för experimentell. Niklas Brommare har tonsatt musiken som framförs av Cecilia Runolf. Hennes sångpartier lyfter helheten och fungerar som ett bra komplement till den annars traditionella talpjäsen.