I all tysthet har en djupt rotad luthersk församlingsmedlem brevväxlat i flera år med den ortodoxa biskopen för Helsinfors. Avsändaren, Maj-Britt Palmgren, har ventilerat sina trosfrågor – och många gånger också sin stora besvikelse över den kyrka hon själv tillhör, sin kluvenhet inför den nyligen firade reformatorn Martin Luther, sin längtan efter det vackra, som inte pratas sönder utan upplevs i liturgi och handling. I dagarna utkom samtalen i en vacker liten bok, Himlafestens tid – brev till fader Ambrosius. Där kan också andra ta del av den inre resa hon gör. Och nej, storyn gick inte som förväntat: Palmgren konverterar inte, trots att hon fördjupar sig i den ortodoxa kyrkans lära med goda handledare som medvandrare. Hon väljer att stanna i den kyrka där hon vuxit upp och själv arbetat många år som sakkunnig på hög nivå.
Varför är det här intressant? Dels är den ”vilda” utgivningen av en privat korrespondens mellan två individer från två olika kyrkor oredigerad och inte ett uns tillrättalagd. Den röjer det som vanligen inte sägs högt, men i och med den privata karaktären är det också uppenbart att det inte handlar om att svartmåla eller föra en offentlig kampanj. En annan sak som tydligt slår emot är den andliga utsvultenhet brevskrivaren känner i sin egen kyrka, den som hon trots allt stannar i. Det finns dimensioner hon saknar.
Att de andliga uttrycken är mycket rikare i dofter, synintryck och färger i den ortodoxa kyrkan har sin historiska förklaring. Femhundra år av reformation och självpåtaget avskalande går inte att backa i en handvändning. Däremot finns det intressanta teman i brevväxlingen där brevskrivarna ocensurerat berättar om andliga uppenbarelser och förgrundsgestalter som i den prydliga lutherska tappningen oftast kategoriseras som udda med snudd på farliga. En sådan är till exempel den självutnämnda grekiska profeten Vassula Rydén, som säger sig få meddelanden från Jesus och gudsmodern Maria. De funderingar brevskrivaren delar med sig om henne är sådant som vanligtvis inte dyker upp i den teologiska allmändiskussionen. Varför? Det färdiga svaret – och i många fall helt befogade och i den kristna traditionen rotade – är att det gäller att vara försiktig med profetior och syner. De ska prövas noga, sägs det i Bibeln. Men försiktigheten kan också göra att många håller tyst om alla andliga funderingar av rädsla för att stämplas som svärmare eller heretiker. Det är lätt hänt att all kristen mystik åker ut i kylan.
Om lutherska församlingsledare vill ha en inblick i vad deras medlemmar också kan fundera på är boken här en hälsosam påminnelse om ett utanförskap som inte bottnar i utskrivningsklassikern ”den betyder ingenting för mig längre”.
