Jaha, vad säger man? Tack och förlåt!
Jag får mycket beröm för mina barn. Också riktigt beröm, inte bara tvetydiga kommentarer av farträdda pappor. Ofta är uppskattningen äkta, små ord som jag vill stormskryta med på alla kanaler.
Hemma är det tyvärr sällan beröm och skryt som gäller. Varken barn eller föräldrar förtjänar någon medalj för det beteende vi uppvisar runt morgongröten. Vi gråter, vägrar, bönar, ber, mutar och hotar.
De är som aprilvädret mina barn. Precis när man solar sig i lite vårljummet beröm ryker snöyran i gång igen, ett humörets vinterbakslag där alla förhoppningsfulla vårtecken snabbt dränks i ilskna tårar av nysnö och kall gröt.
Varför är det så jobbigt att växa och utvecklas? Varför ligger det så mycket smärta i att vara människa? I att vara en helt liten människa?
Trotsboken är min nya Bibel. Den läser jag på kvällen och gråter av lättnad över att det finns andra som verkar ha temperamentsfulla barn. Jag läser också att trots tyder på trygghet, att barnet vågar testa gränser utan rädsla att bli övergivet.
Och jag tänker på våra vuxna sammanhang, på jobb, bastusällskap och marthamöten. Vågar vi vara av olika åsikt eller är vi rädda för att bli bortstötta om vi inte omedelbart fogar oss efter de andra? När har du trotsat senast?
