De osjälviska drömmarna

För 120 år sedan ville nykonfirmerade Amanda och hennes vänner i den lilla österbottniska byn Socklot göra något för andra. Skriftskolan hade tänt en brinnande och ivrig tro. År 1892 grundade de alltså en egen syförening. En av dem hade läst i någon missionstidning att det fanns sådana. Till det första mötet kom sju, åtta unga kvinnor. Den första tiden hölls mötena om kvällarna för att flickorna inte skulle försumma arbetet i hemmen. Så småningom blev samlingarna så populära att det blev trångt i bondstugorna. Fyrtio år senare byggde byborna ett bönehus. Bland dem som reste grunden till det fanns Amandas då vuxna son. Bygget var en utmaning. Bygglagen fick snabbt utöka arbetstimmarna de lovat offra för saken för att ro i land med projektet.
Byn var varken rik eller bördig. Fisket gav utkomst åt en del, och havet gav vad det gav. Men gåvorna  – som delades mellan Sjömansmissionen och Finska missionssällskapet – flöt in lika självklara och knappa som vardagslunken i ett ganska grått samhälle. Anspråkslösa var summorna också, fem penni för två koppar kaffe.
Dessa var de osjälviska drömmarna.

i dag tynar talkoandan på många håll, både inom kyrkan och utanför. Våra offer har omvandlats till avlägsna penningtransaktioner enligt fastslagna skatteprocenter, vilka slussas till både bistånd och välfärdsutjämning.
Gott så. Fattigdomsfinland vill ingen ha tillbaka. Också arbetet inom kyrkan kan hålla en stadig kurs tack vare tidsbundna avtal som till exempel görs mellan enskilda församlingar och olika missionssällskap. Det ger kontinuitet och trygghet åt arbetet. Och visst, det finns fortfarande många  ovärderliga frivilliga händer som samlar in medel vid sidan av systemen.
Ändå har majoriteten av kyrkans medlemmar i dag ett ganska distanserat förhållande till frivilligt understöd och diakonal hjälp. Det syns till exempel i oviljan att binda sig till att kontinuerligt stöda ett visst ändamål. I stället föredrar man att ge ad hoc till organisationer, beroende på hur det känns just då.

Där institutioner och verk stiger in och tar över dör något annat. Precis som när bostadsområdets fotbolls- och isplan fick kommunalt skött status på grund av att den användes så flitigt - och ringen av frivilliga föräldrar som gav sig ut om vinterkvällarna för att vattna isplanen inte längre behövdes. Något vanns, men något förlorades.
Att ge av sig själv, sin tid och sina gåvor är en vana. Finns den inte borde det inte komma som en överraskning att frågan i dag lyder ”vad har jag för det då?”. Sextio år efter grundandet författar medlemmen Ester en historisk översikt. Hon noterar:
”När man är ung och mitt uppe i arbetet är det inte så lätt att få stillhet. Hur gott är det inte därför att få hjälpas åt.” Bortsett från det ålderdomliga språket i hälsningen kunde det ha varit skrivet i dag. Vi har alla fullt upp. Det känns ändå bra att någon gång göra en gemensam ansträngning, för att man vill hjälpa och ge.
Låt ingenting ta den drömmen ifrån oss.