Han fick mig, en enkel tvivlare med pessimistiska drag, att tro på godhet igen

Jag och min man står hjälplösa på en parkering i Skåne. Bilbatteriet har laddat ur och vi har en tid att passa. Vi bor tillfälligt i Lund och vi känner absolut ingen där.

Hade det här hänt i våra hemtrakter hade det knappast varit ett problem. Vi har tjänstvilliga vänner med bilar i de flesta hörn av Pedersöre med omnejd. Men nu är vi inte i Pedersöre.

Jag ringer en bärgningsfirma som lovar att komma till undsättning om en timme. Vi har inte en timme. Att få starthjälp av dem kostar dessutom lika mycket som två nätter på hotell. Medan jag går och sparkar små­sten längs asfalten ser jag mina semesterplaner passera revy.

Samtidigt glider en vit paketbil in på parkeringen. En råbarkad man med rödsprängt skägg sitter vid ratten. I desperation ser jag på min man. Han nickar. Vi ska be en främling om hjälp.

I desperation ser jag på min man. Han nickar. Vi ska be en främling om hjälp.

Jag iakttar samtalet som min man och skåpbilens ägare för. De gestikulerar och nickar. Min man öppnar bakluckan och halar fram startkablar. Den vita paketbilden glider närmare oss.

Så står vi där, jag, min man och han med skägget. Vi småpratar. Mannen är snickare och jobbar i Malmö. Han är fåordig men vänlig, skorrar på r:en och har ett stillsamt skratt. Vi försöker underhålla honom bäst vi kan medan vår bil långsamt väcks till liv.

Vi rullar ihop startkablarna igen och vrider om nyckeln. Bilen startar. Jag vill krama snickaren men låter bli efter en snabb överläggning med mig själv. Jag bedömer att han inte skulle uppskatta ett sådant spontant infall.

Istället försöker vi truga på honom vad vi har på oss, det vill säga några hundra kronor, en banan och en halv ask halspastiller.

Istället försöker vi truga på honom vad vi har på oss, det vill säga några hundra kronor, en banan och en halv ask halspastiller. Han tittar roat på oss och avböjer bestämt. Sen säger han: ”Ge bara det goda vidare.”

Han säger det med ett sådant självklart lugn. Det är som om han inte förstår att han precis räddat vår dag, vår bil och våra semesterplaner. Att han fått oss att känna samhörighet i vår nya hemstad, en plats där vi dittills behövt förlita oss på vår egen förmåga. Att han fått mig, en enkel tvivlare med pessimistiska drag, att tro på godhet igen.

Jag är inte särskilt insatt i teologin bakom det här med änglar, det är jag den första att erkänna. Men om jag någonsin träffat någon som kan liknas vid en ängel så är det en skånsk snickare med rödsprängt skägg och kraftig kroppshydda. Sedan vi möttes har jag letat efter tillfällen att ge det goda vidare.