Finns det en krigets sorg som går över alla gränser?

SOLDATEN är inte längre ung. Han har redan några farbrorspoäng där han står i sin vägspärr. Uniformen är uppen­bart ny, influgen från väst kanske, med blågula ukrainska märken.

Striderna här har varit... så tunga, säger den lätt grånande mannen. Så börjar han gråta och vänder ryggen mot kameran.

I ett märkligt, stoiskt lugn vandrar ukrai­nare på tv fram genom apokalypsen. Nio­våningshusen står som sotiga, urblåsta skal, köpcentra har hamrats till grus, liken ligger intill sina cyklar.

Men de kämpande har ett jobb framför sig. Hur det går med dem själva, landet, världen, mänskligheten efter allt det här, det får vänta.

För oss andra, som inte just nu stirrar stint fram under kanten på en kevlarhjälm för att överleva, öppnas hisnande perspektiv. Europa förändras. Så här har allting inte vänt på väldigt länge.

FOLKTALAREN, aktivisten och den oliktänkande inser på en kulle utanför stan att det här för hans del inte kommer att gå väl. Han kan dö. Staden nedan­för sitter i en historisk väv som ska snärja den för en lång tid framåt. Den ska raseras, som Mariupol.

Den kristna påsktraditionen hastar förbi den tavlan ibland, på väg från palmsöndag till påsk: den där Jesus gråter över Jerusalem och dess öde.

(Ingen större profetism över det, men Jerusalems status kan ju faktiskt fort­farande taggas som på sociala medier: it’s complicated.)

"Vi borde också försöka se det som sker genom ett slags överstatlig sorg och ömkan, som ändå inte utesluter beslutsamhet."

FÖRFÄRLIGA, omänskliga, vidriga tablåer har spelats upp i spåren efter kriget i Ukraina. Våld, och skändning av oskyldiga, civila, barn.

I våra egna finlandssvenska bubblor läser vi ut förståelig vrede, spontant hat och förbannelser som växer sig nästan litterära ibland. Dunkar i ryggen av andra som också är skärrade och arga: väl rutet!

ÄNDÅ BORDE vi, och särskilt våra beslutsfattare nu, försöka se det som sker också genom ett slags överstatlig sorg och ömkan, som ändå inte behöver utesluta beslutsamhet.

Över att tonårssoldater kan ha beord­rats till massakrer. Över att kärnvapentillverkarna får nya beställningar. Över att ett ryskt folk förstummades till att bara se på när deras eget samhälle klappade samman och snart står i krig med sig självt.

Väl gråtet. Väl ömmat. Det behöver vi också kunna se att vi gjorde, när vi en dag har byggt upp det goda, och etablerat fred på nytt.