"Om jag inledde med 'Trollmors vaggvisa' lade min son sin lilla hand på min mun och såg förebrående på mig"

DET KONKRETA

”Jag tror att många människor tänker de barnsliga tankarna. Jag gör det i varje fall”, säger den prisbelönta författaren Kerstin Ekman i en podd om religiöst språk.

Under en lång tid när jag nattade min då femåriga pojke följde nattningen samma mönster. Om jag försiktigt inledde med ”Trollmors vaggvisa” lade han sin lilla hand på min mun och såg förebrående på mig. Då visste jag att det bara fanns en sak att göra. Jag sjöng psalmen ”Vem är det som kommer på vägen” av Britt G. Hallqvist, från år 1955. Han ville enbart höra den. Alla verserna, varje kväll.

"Han ville enbart höra den. Alla verserna, varje kväll."

”Vem är det som kommer på vägen? Det lyser så grant om hans hår.” Jag ser det för mig, hur Jesus plötsligt kommer gående på byvägen, hur han är så full av kärlek att det lyser om honom på köpet. ”Och barnen, de sprang från sitt hopprep, från fästning av lera och strå, och mammorna trängdes kring Jesus, på armen de bar sina små.” En enda mening gör att det för mig dyker upp rörelser, röster och dofter. Jag har själv hoppat hopprep, jag har byggt sandslott och jag har burit barn så att axlarna värkt. Hallqvist väljer att skriva om barn och mammor, lera och hopprep. Och jag tror att det fungerar tack vare de där orden som är jordnära och himmelska samtidigt.

DET OVÄNTADE

I bibelberättelser för barn i Norden har nordiska författare och illustratörer tolkat Bibelns berättelser för en ny generation barn. Det berättas förstås också om Jesus död. På avstånd ser man tre kors, vakter med spjut och två änglar som gråter på en mörk himmel. Men det är nästa uppslag som berör mig, och kanske mina barn, mest. För när man vänder blad är det svart. Ett helt svart uppslag. Tysta sitter vi och tittar på de svarta sidorna. Så hemsk var döden. Så total och oåterkallelig. Ibland är det ett helsvart uppslag som fångar långfredagen bättre än något annat.

"Ett helt svart uppslag. Tysta sitter vi och tittar på de svarta sidorna."

DET PERSONLIGA

I ett vackert kapell på sensommaren sa en präst en gång: ”Vissa dagar tror jag, andra dagar inte. Då försöker jag tänka på något annat.” Hon kunde ha sagt ”alla hemsöks vi av tvivel ibland”, men hon valde att säga något mycket mer avslöjande. Hur ofta försöker vi inte förströ oss själva, blanda bort våra tankar när något känns för svårt eller skrämmande, eller när tvivlet blir för stort? Också präster tydligen. Den påminnelsen gjorde mig gott.

Då och då sägs det att man inte ska blanda in sitt jag i en predikan, att det förtar syftet att förmedla det heliga och mer allmängiltiga. Ändå är det det personliga jag alltid minns bäst.

"Ändå är det det personliga jag alltid minns bäst."

När Jesus skickar ut lärjungarna i världen säger han: ”Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.” (Matt. 10:16). Tänk om en del av den klokheten betyder att vi måste våga. Våga vara konkreta och naiva, ärliga och personliga. Prata och skriva och predika så att vi alla förstår vad vi menar när vi säger att vi tvivlar och tror.