Coronakrisen har inneburit att en hel del församlingar tvingats ta ett – eller möjligen flera – nya kliv in i den digitala tidsåldern. Detta efter att riksdagen förbjöd folksamlingar med fler än tio personer, vilket sedan resulterade i ett påbud från biskoparna om att varje församling skulle strömma sin gudstjänst på nätet. När detta skrivs har vi två veckors erfarenhet av församlingarnas strömningsförsök. Hur har biskoparnas påbud fallit ut i praktiken?
Varierande, är ett ord som beskriver utfallet ganska väl. Vissa församlingar har haft avancerade produktioner med flera kameror och lekmän som medverkat med sång och musik. För andra har det varit en nog så stor utmaning att överhuvudtaget lyckas få ut något på nätet. Det finns flera sätt att se på det ”strömningstvång” som församlingarna fått på sig. Låt oss börja med det negativa.
Att se på en gudstjänst i en tom kyrka ur en enda kameravinkel i en timme, när en präst och en kantor är i stort sett de enda medverkande, är en ganska tung upplevelse. Kyrkan har fått mycket god publicitet för det goda arbete den gjort och gör under coronakrisen, men det är svårt att se att en sådan strömmad gudstjänst skulle göra att kyrkan känns mer aktuell för en vanlig, gudstjänstovan finländare. Snarare tvärtom. Problemet är också att gudstjänsten i grunden bygger på att vara en gemensam, kollektiv upplevelse. Den känslan är svårförmedlad med en tom kyrka filmad ur en vinkel. Det är också något som skaver när enbart anställda är närvarande i den strömmade gudstjänsten. Om upp till tio personer får vara närvarande skulle det kanske vara på sin plats att släppa in några ”vanliga” församlingsmedlemmar i gudstjänstgemenskapen, vilket en del församlingar också gjort.
Har ”strömningstvånget” varit enbart av ondo? Helt säkert inte. En del församlingar har producerat bra material, medan läget för andra inneburit att man tagit älgkliv på en arena man kanske varit ganska främmande för tidigare. Men framför allt: även om den egna församlingens nätströmning produktionsmässigt inte på långt när kan mäta sig med en rundradioproducerad tv-gudstjänst, finns det helt säkert för många ett mervärde i att kunna hitta den egna församlingens bekanta ansikten på nätet, även om kyrkdörrarna är stängda.
Vissa församlingar har testat att göra andra, mer fria försök med nätet. De har introducerat frågestunder, samtal och andakter – förhoppningsvis skulle fler församlingar visa liknande experimentlust. Webben i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet är bättre lämpade för den här typen av mer dialogartad kommunikation. Avslutningsvis måste man också ge församlingarna en eloge för att de försöker. Att göra direktssänd tv – vilket i praktiken är det man gör – är ingen promenad i parken.
