Men livet är tyvärr inte rättvist utan en del människor drabbas hårdare och oftare än andra. Jag har svårt att förstå att man inte kan nämna en sak vid dess rätta namn. Ingen utomstående behöver veta varför man är sjuk. Men varför får man numera inte säga att någon är frånvarande på grund av sjukdom? Det är ju den mest naturliga sak i världen.
Det har hänt sig att jag kommit till ett möte för att få höra att personen jag avtalat träff med inte är på plats. Det väcker ju en massa frågor: Varför inte, vi hade ju avtalat om ett möte? Är hen försenad?
Nej, hen kommer inte alls idag. Nej, jag vet vet inte var hen är eller när hen kommer. Nej, jag får inte säga varför hen är borta.
Jaha, så hen har valt bort vårt möte idag för att göra något som hen anser är viktigare. Bedömer hen att det vi skulle diskutera idag kan prioriteras bort så där lättvindigt? Eller ska jag ta det personligt?
Situationen blir lite pinsam och småningom inser jag att personen jag skulle träffa är sjuk. Men nej, det får jag ju heller inte veta. Via andra vägar fick jag senare höra att hen faktiskt var sjukskriven.
Men hur ska en människa i nöd känna sig då den avtalade tiden tid till själavårdaren avbokas på kort varsel för att själavårdaren plötsligt fått annat för sig?
Är man sjuk så ska man stanna hemma, det lärde jag mig redan i skolans första klass. Vad är det för konstigt med det?
