Valfläsk och fastlagsbullar har varit min diet sen mitten av januari. Uppkrupen i soffhörnet har jag smaskat mandelmassa och försökt att engagera mig i de män och kvinnor som ivrigt sträckt upp handen och vill leda mitt land och min kyrka. Om vinnaren är självklar och inte min kandidat så gör jag hellre annat än plikttittar på valdebatter som kvällsunderhållning. Så var det med presidentvalet.
Om jag inte ens får rösta är det svårt att bli riktigt entusiastisk. Så var det med ärkebiskopsvalet. Men samtidigt som jag torkade bort grädden från mungipan så hojtade någon i Facebookflödet till och tyckte jag var märklig som inte var sömnlös och uppkopplad på dagen D. ”Du är ju präst! Det är ju din ledare, det är väl viktigt?”
Det är otroligt viktigt, men när systemet är sådant att bara några få grupper får rösta så är det ju självklart att man blir utanför. Utanför och lite maktlös. Maktlös sitter sällan längst fram när någon församling öppnar dörrar för duell mellan konservativ och liberal, mellan kvinna och man. Om man nu inte hänger på låset till panelkvällen men ändå försöker skapa sig en uppfattning från soffan så är alla kandidater märkligt suddiga på bild. Det är emot hela ämbetet att framhäva sig, så kandidaterna blir faktiskt nästan konturlösa i all sin ödmjukhet och klokhet. Men jag är också kvar mellan kudde och filt för att jag inte är helt säker på vem som skulle få min potentiella röst. Jag vet att Vikström skulle klara uppdraget briljant men Inkinen är en kvinna och jag har väntat rätt länge på att få en kvinna som herde.
I flera tusen år har vi väntat på ett delat ansvar och möjlighet att också kvinnor skulle kunna leda en organisation där det ändå främst är kvinnor som fyller kyrkbänkar, körer och kretsar. Det är som ett val mellan hallon och mandelmassa: Båda är otroligt goda men man har bara 3,50.
Jag drar upp filten till hakan och började fundera på mina ärkebiskopar. Kari Mäkinen har jag hållit gudstjänst med en gång. Han var saklig och sansad. Han har satt fram värmeblåsare när de politiska vindarna har varit iskalla. Han har lovat skydd för dem utan hem och han har målat hoppfulla regnbågar över äktenskapslagen men annars har han inte haft en så stor plats i min kristna vardag. Inte för att han inte skulle ha förtjänat den utan för att han inte synts i de svenska medier och forum som jag följer.
Han har inte vänt sig så mycket mot Borgå stift och Svenskfinland och Svenskfinland har kanske inte heller frågat efter honom. Plötsligt inser jag att John Vikströms kultstatus inte bara har att göra med att han var en intellektuell fotbollsspelare med stora och banbrytande visioner för både kyrkan och människan utan att han också var svenskspråkig. Han var den första svenskspråkiga ärkebiskopen och han behövde aldrig vända sig mot det svenska för han stod mitt i det. Fastän skrivbordet fanns i Åbo så hade han ett ben i Kronoby och ett på Kumlinge. Han hade bott i Borgå och studerat i Helsingfors. Vi, liksom resten av Norden, förstod vad han sa och han talade dessutom så tydligt att även näringslivet och politikerna hängde med i nödvändigheten att bli en ansvarsfull människa.
På samma sätt som det är otroligt värdefullt och symboliskt viktigt att vår president kan förstå och uttrycka sig på två språk så är det otroligt viktigt och värdefullt att hela den finländska kyrkans gemensamma ledare också kan göra det. Alla präster behöver inte förstå svenska, alla biskopar behöver inte tala det andra inhemska, men en ärkebiskop får gärna lyssna och tala till oss på både finska och svenska. Jag stiger upp ur min soffa och beklagar att jag fattade sent. Men inte försent. Heja Björn!
