Jag har blivit så otroligt självmedveten, säger Minna Levälahti om hur hon förändrats under processen kring Natalies skolfrånvaro.

”När vi försökte få henne till skolan kröp hon upp i sängen och försökte göra sig så liten som möjligt”

SKOLVÄGRAN.

Måste man som förälder skicka sitt barn till skolan till vilket pris som helst? Minna Levälahti kände sig ensam och misslyckad som förälder när hennes dotter vägrade gå till skolan. Då hittade hon andra vars barn hade långvarig skolfrånvaro.

29.10.2025 kl. 13:20

När börjar berättelsen om Natalie som inte klarade av att gå till skolan? Kanske när hon var fyra år. Kanske när hon började i sjuan. Eller när hon slutade gå i skolan i åttan?

– När barnet slutar gå i skolan blir allt bättre för barnet, för hon mår ju bättre då. Men för föräldrarna är det då allt börjar, säger Minna Levälahti.

Hon är Natalies mamma, en av grundarna till föreningen Hemmakämparna. Under de senaste åren har hon vid sidan av jobb och en doktorsavhandling funderat mest på – skolfråvaro.

– När Natalie var fyra år och började i dagis märkte personalen att hon verkade ha det svårt i gruppsituationer.

Specialbarnträdgårdsläraren tyckte att de skulle gå till psykologen och utreda barnet. Hos psykologen fick Minna syn på en anteckning, som psykologen suddade ut när hon såg att Minnas blick fastnade vid den.

– Där stod ”ADD?” (ADHD, ouppmärksam form). Men Natalie hade inga tydliga symtom och fick ingen diagnos.

Nu efteråt har hon tänkt: Varför grävde vi inte mer i det?

– Det var i åttan hon sa: Jag tror att jag har ADD. Hon hade hittat någon på Youtube som berättade hur det kändes, och hon kände igen sig.




– Varken hon själv eller lärarna förstod att vissa problem som hon hade hängde ihop med hur hennes hjärna fungerade. Men det största problemet var ensamheten, säger Minna Levälahti.



Hon blev den tysta flickan

När Minna Levälahti nu senare lägger pusselbitarna i helheten på rätt plats ser hon att Natalies ADD är en bit i pusslet. En annan är ensamhet.

– När hon skulle börja i tvåan flyttade vi från Nordsjö i Helsingfors till Sibbo. För henne var det en jättestor grej. Hon hade haft en massa kompisar i skolan och i eftis, och nu började hon i en liten byskola. Hon blev ”den tysta flickan”.

I sjuan började Natalie i en stor högstadieskola. Hon var ensam. De flesta av kompisarna hon haft i byskolan var äldre eller yngre än hon, och gick i en annan årskurs.

– Hon var yngst och minst i en stökig klass, tyst och försiktig, med odiagnosticerad ADD. När jag tänker på det nu efteråt inser jag att det säkert var jättetufft.

Det kom meddelanden på Wilma att lärarna inte hörde vad Natalie sa. ”Du måste tala högre för att vi ska kunna bedöma dig.”

– Och varken hon själv eller lärarna förstod att vissa problem som hon hade hängde ihop med hur hennes hjärna fungerade. Men det största problemet var ensamheten.


Vad ska ett barn stå ut med?

Skolfrånvaron började med att Natalie hade ont i magen och ont i halsen.

– Det var pandemitider, och en gång fick jag en utskällning av hälsovårdaren för att jag skickat henne till skolan trots att hon hade halsont. Efter det fick vi ju alla en bättre orsak att låta henne stanna hemma.

Sedan kröp det fram att Natalie knappt någonsin åt lunch på skolan.

– Det var en stor matsal, den var stökig, det var så många stressande situationer. Att välja maten, att gå med brickan, att hitta någon – eller inte hitta någon – att sitta med. Men om man inte äter får man huvudvärk och ont i magen och kan inte koncentrera sig. Så vi började skicka mellanmål med till skolan.

Som förälder är det inte lätt att veta vad man ska göra i en sådan situation. Högstadietiden är ju jobbig för de flesta. Vad ska ett barn förväntas bara stå ut med?

Det blev allt mer skolfrånvaro. En psykolog kopplades in för att göra en utredning. I åttan blev det allt svårare att gå till skolan.

– Skolan försökte göra anpassningar men inget fungerade. Min uppfattning var att Natalie var utmattad efter så många år av kamp, av att vara ensam, av pressen hemifrån, av känslan att hon gjorde vuxna besvikna.

När Minna Levälahti ser tillbaka på det idag tänker hon: vi måste komma ihåg hur det var på riktigt.

– När vi försökte få henne till skolan lade hon sig på golvet. Eller så kröp hon upp i sängen och försökte göra sig så liten som möjligt. Då kan man inte som mamma tvinga sitt barn till skolan.

Men från skolans sida tänker man: eleven måste försöka varje dag, för ju fler dagar en elev är borta desto svårare är det att komma tillbaka.


Inget gjordes åt grundproblemet

Familjen har idag fyra år av skolkamp bakom sig. Och utredningar: hos psykologen, vid ungdomspsykiatrin, hos socialen. Det gjordes utredning på utredning, Natalie var i kö, inget hände. I nian fick hon börja i flexklass och en familjearbetare kom hem till dem för att hjälpa Natalie att komma till skolan. Det fungerade kanske två gånger.

– Men ingen hade gjort något åt grundproblemet, som var ensamheten och hennes psykiska hälsa. Det är så många pusselbitar, sådana som vi också med föreningen försöker belysa. Vi vill försöka få folk att förstå att långvarig skolfrånvaro inte är en enskild familjs problem utan ett samhällsproblem. Om tusentals barn inte klarar av att gå i skolan finns det ett strukturellt problem som måste gå att lösa.

Minna och hennes man fick höra att det är vårdnadshavarnas uppgift att se till att barnet fullföljer sin läroplikt.

– Men det är inte det enda som står i lagen om grundläggande utbildning, det står också om skolans roll. Om mitt barn inte klarar av att gå i skolan på grund av skolmiljön kan det ju inte vara så att vårt enda alternativ är att ta bort barnet från skolan och gå in för hemskola?

Hon har själv, liksom hennes man, jobbat som lärare. Hon har många vänner som är lärare.

– Jag tror på skolan och på skolans förmåga att undervisa och fostra … eller trodde. Nej, jag tror fortfarande på alla jättefina lärare som försökt hjälpa oss.


Önskar mer flexibilitet

Det Minna Levälahti haft svårast med i hela processen är bristen på flexibilitet och empati.

– Hon fick inte göra något hemma. Skolan hade en sådan tanke att om hon börjar göra skolarbete hemma så vill hon inte komma till skolan mer. Jag förstår den tanken, men eftersom skolan inte hade rett ut orsakerna till att hon ville vara hemma så kändes det som om hon berövades möjligheten att lära sig något. Jag fattar att det inte är möjligt att lärarna kommer hem till familjen och undervisar. Men det är ändå inte så många elever som har långvarig skolfrånvaro – kan man vara lite mer flexibel?

Föreningen har försökt kartlägga situationen i olika kommuner. Den varierar stort. Vissa kommuner har särskilda team som åker hem till familjen och jobbar med barnet som inte klarar av att gå till skolan.

Men Minna tänker att man kommer långt bara med rätt inställning.

– Det kostar inte något att vara empatisk och att försöka tänja på gränserna för hur man kan hjälpa på distans.


Vi koncentrerar oss på styrkorna

Idag mår Natalie ganska bra. Hon har börjat gå mer i skolan och har planer för framtiden.

– Numera har hon också fått lov att göra uppgifter hemma.

Minna Levälahti minns med värme en konsultativ speciallärare som de fick träffa när Natalie gick i nian.

– Hon var den första som sa: nu ska vi koncentrera oss på Natalies styrkor. Så började vi med de ämnen hon hade lättast för. Det var den första vändningen till det bättre. Hon märkte att Natalie klarar av att göra skolarbete, men behöver hjälp med att komma igång, plus att hon inte hade rutinen kvar eftersom det varit så lång paus. På hennes inrådan fick vi en vän till familjen som kom en gång i veckan och hjälpte Natalie att komma igång med skoluppgifterna. Det ordnade vi helt privat.


Hur har du som förälder och person förvandlats av allt det här?

– Jag har blivit så otroligt självmedveten. ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda?” Jag kan bli så irriterad på att jag måste analysera allt så självkritiskt hela tiden. Jag vet ju med mitt förnuft att jag är en tillräckligt bra förälder.

Hon känner också att hon blivit modigare.

Jag behöver faktiskt strida för mitt barn. Det är jättesvårt fortfarande. Men vem för mitt barns talan om inte jag gör det?

Hon har insett hur viktigt det är att prata om sina problem.

– Ganska tidigt tänkte jag att det här är inte mitt barns fel och det här är inte föräldrarnas fel, så då kan jag prata om det.

Hon har också lärt sig något om tålamod.

– Bara att tänka: en dag i taget. Idag blir det kanske ingen skola, men det är ingen fara, Nathalie har ett helt liv framför sig.


Vända motgången till något användbart

Minna Levälahti tror på Gud. Hon tänker att man kan prata mycket om hur man ska leva som kristen, men det är egentligen först när man hamnar i en kris som man verkligen behöver sina goda råd.

– Jesus säger att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen och bara ta en dag i sänder. Så kan man tänka när man haft ett enkelt liv, och jag har haft ett ganska enkelt liv.

– Men nu känns det som att jag vissa dagar bara klänger mig fast. Gud, finns du? Hjälp, hjälp!

Men varje gång hon sagt till Gud att nu orkar hon inte mer, nu klarar hon sig inte mer, då har alltid något skett. Någon har kommit in, något har vänt.

En sådan person var Tina Sedin, som hon grundade föreningen Hemmakämparna med. Också hon hade ett barn som inte klarade av att gå till skolan.

– Vi har båda varit aktiva i våra lokala Hem och skola-föreningar. Jag var ordförande i föräldraföreningen redan i dagis. Jag brukar kalla mig ett styrelseproffs som inte får betalt.

De fick med sig en tredje förälder och grundade föreningen i mars i år. Hela tiden rasslar nya medlemsansökningar in.

– Det har kanske att göra med mitt kristna tänk, men jag försöker vända motgången till något som Gud kan använda, även om det inte finns någon mening med lidandet eller problemet. Om jag med min berättelse kan hjälpa någon annan är det värt att berätta den fast det känns pirrigt att berätta om sina utmaningar.


Minna Levälahti

– Uppvuxen i Kimito, Ekenäs, Thailand och Korsholm. Bor i Sibbo med man och två barn.

– Jobbar som språkvårdare. Skriver på en doktorsavhandling om språklig variation i Svenska Yles poddar.

– Gör på fritiden: Pysslar i trädgården, läser, lyssnar på poddar, bygger upp föreningen Hemmakämparna.

Sofia Torvalds


teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00

musik. ”Jag är ju bara från Kokkola”, kan Nina Åström tänka när hon rör sig bland musikvärldens stora eller spelar i ett fängelse. Efter trettio år i branschen och ett femtontal skivor ger hon ut sitt första album på svenska. 28.6.2019 kl. 15:34

pride. Elva ledare för kyrkliga organisationer och väckelserörelser stöder en insändare som publicerades i tidningen Itä-Savo där fyra kyrkoherdar ifrågasätter kyrkans engagemang i Pride. 25.6.2019 kl. 17:33

jourhavande präst. I sommar har prästerna jour på begravningsplatserna i huvudstadsregionen och hoppas på att få samtala med besökare och anställda om livet, döden och allt som ryms däremellan. 27.6.2019 kl. 00:01

kaplansval. Johanna Björkholm-Kallio har valts till kaplan i Jakobstads svenska församling bland tre sökande. Församlingsrådet valde henne i går kväll med rösterna 7 mot 6 för Jan-Gustav Björk. 20.6.2019 kl. 10:06

äktenskapsfrågan. Norra Finlands förvaltningsdomstol har omkullkastat Uleåborgs domkapitels beslut – det att domkapitlet gav en skriftlig varning till pastor Árpád Kovács för att han vigt ett par av samma kön. Domkapitlet ansåg att Kovács handlat mot sina prästlöften, domstolen var av annan åsikt. 17.6.2019 kl. 18:09

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på torsdagen. Bland annat fastställdes resultatet i valet av Berndt Berg till prästassessor. Och bland många ärenden i en diger lista granskades också de sökande till kaplanstjänsten i Vanda svenska församling. 14.6.2019 kl. 12:40

barndom. När Nils Torvalds var fyra år insåg han att han måste försvara sig själv, ingen annan tar hand om honom. 13.6.2019 kl. 14:04

utställning. Sedan 2014 har den svenska konstnären och fotografen Ilar Gunilla Persson samlat på berättelser av HBTIQ -personer (homo, bi, trans, interkönade, queer) som har en bakgrund i ett religiöst sammanhang eller i en annan stark ideologi. Berättelserna har hon sedan fotograferat. 12.6.2019 kl. 11:02

kampens kapell. Kampens kapell är ett stilla rum mitt i myllret och trafikbruset i centrum av Helsingfors. Många kommer för att söka stillhet – men i kapellet finns också lyssnande öron för den som behöver prata eller söker hjälp. 13.6.2019 kl. 00:01

teve. En av dem talar i tungor, en vill vara talesperson för sexuella minoriteter och en har studerat karismatiska rörelsers destruktivitet. En rykande färsk serie om Borgå stifts biskopar har premiär idag. 11.9.2023 kl. 18:00

VANDA SVENSKA FÖRSAMLING. Snart kan det finnas en engelskspråkig pastor i Vanda svenska församling. Engelskspråkiga tjänster i svenska församlingar hör till ovanligheterna. 8.9.2023 kl. 10:19

BISKOPSMÖTET. – Saker som vi har tigit om i kyrkan är vanligtvis de samma som vi har tigit om i det finländska samhället. Så är det att vara folkkyrka, sa biskopen i Esbo stift Kaisamari Hintikka i sitt tal vid biskopsmötets öppnande i Kyrkslätt idag. 5.9.2023 kl. 14:30

Kolumn. I år firar diakonin i Tyskland 175-årsjubileum. Startpunkten för diakonin var Johann Hinrich Wicherns tal vid Evangeliska kyrkans kongress den 22 september 1848. Han förespråkade ett nätverk av ”kärlek som räddar”. Den moderna diakonin föddes 1.9.2023 kl. 13:56

NY BISKOP. TD Mari Parkkinen vigs och välsignas till ämbetet med Guds ord, bön och handpåläggning i en mässa i S:t Michels domkyrka söndag 3 september klockan 10. Vigningen förrättas av ärkebiskop Tapio Luoma med assistenter. 2.9.2023 kl. 10:00