– Det är skönt att bli äldre, säger Marcus Granfors, 41 år.
Som barn och ung startade han och hans vänner nya band mest varje vecka. Musiken, låtskrivandet och gemenskapen i att spela i band har alltid varit en central del av hans liv.
Egentligen hade han tänkt studera musik, men en kombination av bekvämlighet och tradition guidade honom rakt in i läraryrket. I dag är han rektor för Yttermalax skola.
– Moffa var lärare och rektor, mamma var lärare och rektor, och pappa var lärare. Också min bror och hans fru är lärare.
Moffa dyker flera gånger upp i Marcus berättelse om sitt liv och sin musik. Han återkommer till honom, rektorn som extraknäckte som kantor, jagade säl och berättade historier.
Själv har Marcus en dragning mot det förgångna. Han har alltid trivts tillsammans med äldre människor.
– Om jag får välja sätter jag mig hellre med pensionärerna än med de unga. De äldre har ju de bästa historierna.
Säljakt och separation
I sitt låtskrivande återberättar han ofta de här historierna. Han berättar om sin morfars äventyr, om hur de efter säljakten sköt några skott då de närmade sig hamnen för att meddela hur många som fortfarande var med.
– Det var ändå så farligt med säljakt på den tiden att det kunde hända att alla inte kom tillbaka.
Ibland var de borta flera veckor i stöten.
– Morfar blev så skäggig att mormor knappt kände igenom honom då de kom hem.
Allt det här finns bevarat i Rolling back to you, en av de låtar som Marcus Granfors släppt med sitt soloprojekt Kuusikoski.
– Jag skrev den efter att han gått bort, som en slags hyllningssång.
Kuusikoski spelar rootsmusik med tydliga influenser av soul. Musikaliskt är det en bjärt kontrast till hans stora bandprojekt The Heartbeat Band.
Just nu ligger The Heartbeat Band uppe på dockning, medlemmarna bor så utspritt. Men ute på streamingtjänsterna hittas deras katalog.
Att lyssna på dem är ibland att vara mitt uppe i känslan efter att ett bråk briserat. Det är en skör försoning – musik som inte tar ut något i förskott.
”Efteråt märker jag ofta att det blivit väldigt personligt, om det då handlar om kärlekslivet eller kompisar och deras situation.”
– Ofta är det melodierna som berör mig, eller melodierna och ackorden tillsammans. Sen brukar texten nästan alltid komma automatiskt.
– Efteråt märker jag ofta att det blivit väldigt personligt, om det då handlar om kärlekslivet eller kompisar och deras situation, säger Marcus Granfors.
Bandets första album uppstod ur en separation.
– Det var mina känslor rakt av.
Sen dess har det inte blivit några fler separationsskivor. Efter en konstpaus på ett och ett halvt år hittade Marcus och hans partner tillbaka till varandra. De gifte sig och fick ett till barn. Resten är historia.
Rätt många människor kan nog relatera till det här med att ha en relationskris. Vad behövdes för att ni skulle hitta tillbaka till varandra?
– Jag tror att många i dagens samhälle lätt jämför sig mycket med andra. Man kanske tror att det finns något annorlunda eller bättre, att något man saknar finns någon annanstans.
– Vi hade varit tillsammans en ganska kort tid innan vi fick barn, och småbarnsperioden kan vara ganska tuff i ett förhållande. Sen var vi också unga. Jag var 24 och hon var bara 21 då vi fick barn. Vi hade inte riktigt hunnit bli vuxna.
– Vi kanske behövde en liten paus för att inse att vi behöver varandra.
Ska man bli vuxen?
På andra sidan 40-strecket har han hittat ett slags lugn. Det är skönt att bli äldre. Han säger att han alltid varit en gammal själ, och kanske börjar han växa ikapp den nu.
– Man blir mer förnöjsam. Det finns kompisar som redan gått bort. Man börjar närma sig det där att man träffas och pratar sjukdomar småningom.
Innan fanns det några år, eller kanske decennier, av ett slags vakuum i livet.
– Man lever i en revolt. Ska man bli vuxen eller inte? Är jag på rätt ställe eller borde jag göra något annat? Jag tror att många tampas med det.
En stor del av din musik är väldigt melankolisk. Finns det en slags inbyggd melankoli i det nordiska?
– Ja. Eller kanske snarare ett vemod.
– Jag tycker att det finns ett vemod i melodispråket ända från folkmusiken. Det har alltid tilltalat mig. Allt behöver inte vara så glättigt eller gå så snabbt.
The Heartbeat Band har ibland medvetet försökt spela så långsamt som möjligt. Då blir det också så vemodigt som möjligt – och så vackert som möjligt.
– Sen är det något med vårt mörker och vårt ljus i Österbotten.
Bär du själv på ett vemod?
– Det tror jag, eller ett lugn.
– Jag är kanske inte världens mest spralliga och positiva, men det är inte heller som att jag går omkring och är smått ledsen hela tiden.
– Men jag har lätt för att känna in vad andra känner, att snappa upp känslor.
Samtidigt plockar han sällan upp gitarren då han känner sig uppåt. Han skriver om sånt som berör honom.
– Om jag skriver en låt och jag nästan måste stanna mitt i, om jag får kalla kårar eller nästan börjar gråta, då vet jag att jag har lyckats med låten.
”Man börjar rannsaka sig själv”
Vad gäller tro kommer vi tillbaka till alla de där banden som Marcus Granfors och hans vänner startade i barndomen. Väldigt mycket handlade om att samlas kring något, och det gör det fortfarande.
Några gånger i veckan spelar han hockey med ett gäng. Ibland pratar de om sånt som är djupt och svårt. Ibland jagar de bara pucken en timme.
– Oberoende av mår jag alltid bättre efteråt.
Han är en stark förespråkare av gemenskap.
– Jag saknar det idag, att människor pratar med varandra på riktigt, flörtar med varandra på riktigt, möts via teater eller konst.
– Att människor får samlas någonstans upplever jag som något av det finaste med kyrkan, oberoende av om det är till begravning eller dop. Jag tror det är viktigt.
”Då folk går bort och man blir äldre så börjar man rannsaka sig själv, sina värderingar och funderingar.”
Han säger att han själv har något av en grundtro, men att sätta ord och etiketter på det andliga är han inte så intresserad av. Samtidigt:
– Då folk går bort och man blir äldre så börjar man rannsaka sig själv, sina värderingar och funderingar.
Han är fast övertygad om att människor behöver sådant som är själsligt i livet, och dit räknar han musiken. I musiken finns något helande, men också en slags livskraft.
En del av magin är att de som spelar och de som tar del av musiken kan stå vid helt olika vägskäl i livet, men ändå mötas i en stämning, en strof, ett riff.
– Man är aldrig ensam så länge man har musik. Vi brukar säga det till våra barn: spelar man ett instrument behöver man aldrig vara ensam.
Själv trivs han också i sin ensamhet, och framför allt trivs han med att bli äldre. Han återkommer till det.
– Man har lättare för att värna om de saker som är viktiga för en. Man är inte så spretig som då man var yngre och hade bråttom överallt.
– Frågar du mig om tio år kan det ju hända att jag är på ett helt annat ställe och ska förverkliga en massa igen. Det vet man ju inte. Det är det som är så spännande.
