– Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Bakom varje sjukdom finns en människa – men hur ge själavård åt någon som inte minns?

SJUKHUSPRÄST.

Döden. Det är vad Benjamin Häggblom upplever som den allra svåraste delen av sitt jobb som sjukhuspräst. Han står själv svarslös inför den. Men oberoende av om han kommer i kontakt med minnessjukdom, psykos eller cancer så är hans främsta verktyg det samma: närvaro.

2.9.2025 kl. 19:00

Det känns väldigt meningsfullt även om jag inte alltid känner att jag har så mycket att tillföra.

Så säger sjukhusprästen Benjamin Häggblom, 28 år, om sin arbetsbild.

I snart ett år har han tjänat i de sjukas och anhörigas församling vid Vasa centralsjukhus och vid rättspsykiatriska sjukhuset i gamla Vasa.

Då han inledde sin bana som präst var han yngst bland kollegorna i Borgå stift. Sedan dess har han fått några år på nacken, men decennier av erfarenhet är inte en förutsättning för att vara bra på att lyssna.

– En viktig insikt är att det egentligen inte finns jättemycket jag kan göra i de här situationerna. Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där, säger Benjamin Häggblom.

Vad jag säger hjälper inte. Det som är viktigt är att jag är där.


Vill hellre lyssna än predika

För några år sedan dog en nära vän till Benjamin i en hjärntumör. Det är hans hittills största sorg. Sjukdomsförloppet var kort och sista gången som vännerna sågs var på sjukhuset. Den gången gav Benjamin sin vän nattvard.

– Kanske var det också där, då jag besökte honom, som mina första tankar om att jobba på sjukhus väcktes.

Han har alltid haft en starkare dragning mot att samtala än mot att undervisa. Då det dök upp jobb inom sjukhussjälavården i Vasa såg han sin chans till att göra mer av det han gör helst, och jobbet på sjukhuset skiljer sig markant från att arbeta i en församling. I en församling måste man alltid jobba med framförhållning.

– Här är det mer att man bara finns till och gör sin grej. Jag har inte jättemycket planerat framåt, för jag vet inte vad som händer. Kalendern fylls bakåt.


Benjamin Häggblom rör sig vant mellan avdelningarna i sjukhusets tunnlar.



Från liv och död till väder och vind

En dag i veckan jobbar Benjamin vid Gamla Vasa rättspsykiatriska sjukhus. Där är dagarna betydligt mer förutsägbara och samtalen bokas in på förhand.

– I genomsitt vårdas patienterna där i åtta år, så det är sällan så akuta grejer. Det mesta kan vänta till onsdagen då jag är där.

I Finland finns två rättspsykiatriska sjukhus.Vid dem vårdas människor som begått brott som relateras till psykisk sjukdom och som därför inte dömts till brottspåföljd, men också människor som genomgår sinnesundersökning eller som av olika anledningar inte kan vårdas vid någon annan psykiatrisk avdelning.


Människor som hamnar vid Vasa Centralsjukhus och vid Gamla Vasa sjukhus har kanske rätt olika livsöden. Märks det också i vad man vill avhandla med prästen?

– Absolut. De grejer jag har att göra med här på sjukhuset handlar ofta om liv och död. En överväldigande majoritet av de patienter jag träffar har livshotande sjukdomar, och i en stor del av fallen finns det inte längre något man kan göra. De vet att de inte har lång tid kvar.

– I Gamla Vasa är det inte alltid lika dramatiska saker, utan mer vardagliga grejer, som väder och vind. De kanske berättar om sina familjerelationer och vill prata med någon utanför vårdkedjan.

– Där kan patienterna också vara inne i till exempel en psykos, och då kommer det lite vad som helst.


Hur själavårdar man någon som är inne i en psykos?

– Det är svårt. Det är ju deras verklighet.

– Om man på något vis får fatt i något som man kan börja nysta i, och vända det till hopp …Men jag brukar inte försöka korrigera dem då de pratar om helvetet och djävulen och sådana grejer. Jag försöker snarare lyfta upp att Gud är god och gå den vägen.

Det är förvånansvärt vanligt att den här typen av ämnen, som djävulen, helvetet och kampen mellan det onda och det goda, kommer på tal.

– Jag antar att det är något i psykoserna som gör att man kan bli överdrivet andlig och fastna i de här grejerna. Det skulle vara jätteintressant att veta varför.

I nästa andetag betonar han att han som präst inte är en del av vårdkedjan. Han för inte journalanteckningar, han har inget att göra med medicinering och vård.

– Jag är ett samtalsstöd. Jag försöker möta människan bakom och inte bry mig så mycket om vilken diagnos någon har eller vilket brott de begått. Det spelar egentligen ingen roll.


Fraserna som inte funkar

Benjamin Häggblom beskriver sin egen tro som bekymmerslös. Han är på inget sätt blind inför kristendomens dilemman och människors lidanden.

– Men i något skede tänker jag att man tröttnar på att grubbla, och då är det ganska skönt att bara luta sig mot att jag inte kan förstå de här sakerna, men jag väljer Gud.

För honom blir livets villkor ännu svårare att förstå om man tar bort Gud ur ekvationen. Logiken bakom ett universum utan en skaparkraft ter sig än grumligare än den bakom en allsmäktig Gud.

Samtidigt säger han sig ha blivit lite mer cynisk. I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

I den ständiga kontakten med död och sorg har det blivit så tydligt att slentrianmässiga fraser om att ”vi ses i himlen” eller att de döda ”har det bra där de är nu” inte riktigt funkar.

– Eller jo, det kan finnas något i jargongen och fraserna som håller, men samtidigt håller det inte alls.


”Kanske kommer de ändå ihåg känslan”

Då Benjamin Häggblom räknar upp utmaningarna med sitt jobb kommer döden på första plats. Den är vardagens absolut största utmaning. Han står svarslös inför den.

– Vi har ett hopp om att vi en gång ska få ses igen, men det hoppet håller inte alltid. Fallen där man ser att den här personen verkligen skulle behöva vara vid liv ännu, de är tuffa.

Den andra utmaningen han nämner är av mer praktisk karaktär.

– Jag tycker det är ganska svårt att prata med minnessjuka. Då samtalet går i cirklar och jag vet att patienten inte kommer att komma ihåg att vi träffats då jag går därifrån, då är det lite svårt att veta vilken min roll är och hur jag ska bemöta människan.

Han har stött och blött det här dilemmat med sina kollegor. Deras slutsats har blivit att närvaron i sig spelar en roll.

– Kanske kommer de ändå ihåg känslan, att det kändes bra att få prata med någon.

Till de belönande stunderna i sjukhusprästen Benjamin Häggbloms arbetsliv hör de gånger då han får bekräftelse på att närvaron gör skillnad. Någon kanske säger ”det här var den bästa stunden på den här dagen”. Någon annan kanske lyser upp lite då prästen frågar om de ska ta ett snack.

För även om miraklen ofta lyser med sin frånvaro i sjukhusmiljön så finns det, åtminstone ibland, en liten lindring i en annan människas odelade närvaro. Och det är anledningen till att sjukhusprästernas kalendrar nästan alltid är tomma. Då det inte finns några garantier för fler dagar måste ”nu” ha högsta prioritet.

Rebecca Pettersson


gemenskap. Hanna Mithiku vill att kyrkan ska leva som den lär och att förkunnelsen om alla människors lika värde ska synas i församlingsarbetet. Det har fått henne att ställa upp som förtroendevald, och i dag är hon ordförande för gemensamma kyrkofullmäktige i Helsingfors. 25.7.2019 kl. 08:30

sjukhuspräst. I det kyliga, kliniska kaos som sjukhus och sjukdom kan innebära finns det personer som bygger altaren och andas empati. 25.7.2019 kl. 08:30

förrättningssamtal. ”Nästan terapeutiskt” och ”rutinmässigt” är ord människor använder för att beskriva samtalet med prästen inför sin bröllopsdag, sitt barns dop eller en anhörigs jordfästning. De flesta har positiva erfarenheter, men hos några har mötet lämnat en besk eftersmak. 24.7.2019 kl. 10:57

teater. På Kyroboas möter vi en predikant som är osympatisk redan från början. Under liten himmel är en obehaglig berättelse om maktmissbruk och svårigheten att säga ifrån. 11.7.2019 kl. 14:55

ledarskap. Teemu Laajasalo leder ett brokigt stift där församlingarna trots sina skillnader ställer samma fråga: Hur kan vi tala om evangeliet så att det blir relevant för människor i dag? 11.7.2019 kl. 00:01

sorg. Jan-Erik Nyman hade varit präst i ett år när han förrättade sin första jordfästning. Det svåraste som präst har varit att möta den sorg som kommer oväntat – och att inte gömma sig bakom yrkesrollen när sorgen kommer nära. 27.6.2019 kl. 10:20

sorg. Sorgen är inget att skämmas över – eller att vara stolt över, säger Fritjof Sahlström. Den är en del av livet. Men han tror vi behöver våga dela berättelser och ge rum för sorgen i vardagen. 27.6.2019 kl. 10:00

sorg. Pamela Granskog skriver om sorgen i att mista en förälder och om hur man talar om för sina barn att deras mormor inte kommer finnas hos dem. Hon tror det är nödvändigt att tala med barn om döden – för henne var det en viktig bit i den egna sorgeprocessen. Samtidigt måste vi ge dem hopp. 27.6.2019 kl. 10:00

livsberättelse. En natt under Bosnienkriget drevs Emina Arnautovic genom en svår frontlinje. Granaterna regnade ner runt henne och dottern hon bar i sin famn. – Då tänkte jag att om jag överlever måste jag göra något av mitt liv. 11.7.2019 kl. 12:00

musik. ”Jag är ju bara från Kokkola”, kan Nina Åström tänka när hon rör sig bland musikvärldens stora eller spelar i ett fängelse. Efter trettio år i branschen och ett femtontal skivor ger hon ut sitt första album på svenska. 28.6.2019 kl. 15:34

pride. Elva ledare för kyrkliga organisationer och väckelserörelser stöder en insändare som publicerades i tidningen Itä-Savo där fyra kyrkoherdar ifrågasätter kyrkans engagemang i Pride. 25.6.2019 kl. 17:33

jourhavande präst. I sommar har prästerna jour på begravningsplatserna i huvudstadsregionen och hoppas på att få samtala med besökare och anställda om livet, döden och allt som ryms däremellan. 27.6.2019 kl. 00:01

kaplansval. Johanna Björkholm-Kallio har valts till kaplan i Jakobstads svenska församling bland tre sökande. Församlingsrådet valde henne i går kväll med rösterna 7 mot 6 för Jan-Gustav Björk. 20.6.2019 kl. 10:06

äktenskapsfrågan. Norra Finlands förvaltningsdomstol har omkullkastat Uleåborgs domkapitels beslut – det att domkapitlet gav en skriftlig varning till pastor Árpád Kovács för att han vigt ett par av samma kön. Domkapitlet ansåg att Kovács handlat mot sina prästlöften, domstolen var av annan åsikt. 17.6.2019 kl. 18:09

nytt från domkapitlet. Domkapitlet i Borgå stift hade möte på torsdagen. Bland annat fastställdes resultatet i valet av Berndt Berg till prästassessor. Och bland många ärenden i en diger lista granskades också de sökande till kaplanstjänsten i Vanda svenska församling. 14.6.2019 kl. 12:40

ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22

MARKNADSFÖRING. Min stilla vecka kändes allt annat än stilla, så jag gick på en aktläsning. Vet du vad det är? Det visste inte jag, men efteråt var jag en lite helare version av mig själv, åtminstone för en stund. Det ordnas mycket fint i kyrkan, men hur många vet om det? 1.6.2023 kl. 10:00

Kyrkskatt. Vårdreformen förändrade sättet att beräkna kyrkskatten. Du får mindre avdrag i år, men bara få församlingar som de i Raseborg kommer till mötes med att sänka din skatteprocent. 31.5.2023 kl. 15:10

AI. En präst kan skriva ett halvbra doptal eller en medioker predikan med hjälp av artificiell intelligens. KP testade – och skickades resultatet till biskop Bo-Göran Åstrand. Märks det om det prästen säger inte är inspirerat av den heliga Anden utan en sammanfattning av ett ämne, skapat av en chattbott? 31.5.2023 kl. 10:00

MÖTESORDFÖRANDE. – Jag ser bara fördelar för kyrkoherdarna med att övergå till det här systemet, säger Martina Harms-Aalto som leder ordet i Johannes församling i Helsingfors. 30.5.2023 kl. 10:00