Vad är det i mig som gjorde mig arg på dig?

relationer.

Nej, det kommer ingen perfekt partner på en vit häst och räddar oss. Och nej: konflikter är inte farliga. De är en möjlighet! Jan-Erik Nyberg har skrivit en bok om det som är det finaste och svåraste i livet: relationer.

1.9.2025 kl. 14:39

Under de 25 år som Jan-Erik Nyberg jobbat som par- och familjeterapeut har han förstått att parförhållandet inte är allt. Livet är en helhet.

– Vad är det som ger mening i en människas liv? Det är inte bara en enda sak. Jag vill på något vis lite skala ner hysterin kring att alla ska ha en jättelycklig och jättevälfungerande parrelation med ett underbart sexliv och välartade barn.

Hans färska bok heter Konsten att lära känna en annan människa.

– Jag vill lyfta fram att man kan ha många värdefulla relationer i sitt liv, och alla behöver inte bli en sexuell parrelation. Man kan vara nära och viktig för varandra på andra sätt.


Tycker du att alltför många av oss ändå förväntar oss en prins/prinsessa på en vit häst, någon som ska rädda oss undan oss själva och livet?

– Jag tycker vi får så många tips och råd om parrelationen idag. ”Så blir du lycklig i din parrelation.” Det finns forskare som säger att vi befinner oss i en paradoxal situation där vi förväntar oss mer av parrelationen än någonsin, och samtidigt har mindre och mindre färdigheter för den. Vi tränas inte i att relatera till varandra. Vi tvingas inte till det. Vi lyssnar på experter på parrelationer, men vi lyssnar inte så mycket på varandra, eller på situationen.



Jan-Erik Nyberg tänker att god kommunikation gör vår verklighet rikare, mer tredimensionell. FOTO: NICKLAS STORBJÖRK



Du skriver någonstans i boken: ”Uppdraget att lära känna oss själva och andra är egentligen mycket större än vi klarar av.” Det känns så sant. Vad svarar du en person som kommer fram till dig och säger att uppdraget faktiskt känns hopplöst?

– Jag tänker att det är att acceptera att det är så. Att inte försöka inbilla sig att man verkligen kan lära känna en annan människa. Det handlar om ödmjukhet och acceptans inför livets storhet. Jag måste inte klara av allt. Det finns saker jag inte riktigt klarar av, och det är okej.


Du lyfter två ord som är viktiga i våra relationer: nyfikenhet och tillit. Hur kan vi konkret jobba på vår nyfikenhet och tillit till andra människor?

– Det kräver eftertanke! Det första ordet jag kommer att tänka på är kommunikation, att både lyssna och tala. Och sedan: att inte resignera. Att inte låsa in den andra i en fyrkantig låda av ”du är sådan här”. Att alltid vara öppen.

Och sedan: att inte resignera. Att inte låsa in den andra i en fyrkantig låda av ”du är sådan här”. Att alltid vara öppen.

Det är lite som med Gud: Han är alltid större. Våra fantasier om Gud är bara våra fantasier och våra föreställningar. Detsamma gäller när vi möter en annan människa: det finns alltid någonting jag inte vet om den människan.


Du skriver mycket om hur vi formas av relationerna under vår barndom. Vi har ganska lätt för att säga ”jag är nu sådan här, lev med det”. Jag tänker att det finns en intressant dynamik mellan tanken att vi formades av vår barndom men ändå kan förändras.

– Man brukar prata om att man kan förändra sin livshistoria och skapa en ny berättelse. Jag tänker att jag kanske blev som jag blev för att min barndom var si eller så, men fortfarande har jag ett ansvar för hurdan jag är. Jag kan inte fly det. Vulgärsynen på att vi formas av familjen är att vi inte kan göra något åt det. Det stämmer inte. Vi kan inte lyfta oss i håret, men vi kan välja här och nu, jobba med oss själva och ta in nya perspektiv.


Du skriver också: ”Det enda du har makt över är att förändra dig själv.”

– Det har blivit ett mantra för mig. Jag märker också med mig själv att jag inte vill se mina egna mörka sidor. Omedvetet så blundar vi för dem, och då ploppar de ofta fram så att vi ser dem hos vår medmänniska, företrädelsevis hos vår livspartner. Det var någon som sa till mig när jag var riktigt ung: När du blir riktigt arg på någon, så måste du fråga ”vad är det i mig själv som gör mig så här arg”. Det har varit något som hjälpt mig många gånger. Det har förlöst ilskan och jag har blivit öppnare inför mig själv. Vi vill ju aldrig bli genomlysta på det viset att vi ser att där är det något som inte är så bra i mitt liv. Vi värjer oss för att det finns något vi borde ta ansvar för.


I den populärpsykologiska jargongen talas det ganska mycket om gränser. Bilden blir då lätt att problemet alltid är att vi inte har tillräckligt med gränser. Men du skriver att vi också kan ha för starka gränser och beskriver det som att vi blir som hus som varken har fönster eller dörrar. Hur ser du på gränser?

– Jag kunde berätta om det i en timme! Det är så oerhört intressant. Om jag går tillbaka till teologin: i skapelseberättelsen drar Gud ständigt upp gränser i universum. Jag tänker på det lite som en allegori över vår medvetenhets tillblivelse. Den första gränsen är mellan mörker och ljus. Sedan drar barnet en gräns mellan sig själv och sin omgivning. Gränser ska vara både tillräckligt tydliga och starka, men också genomsläppliga. Det är en viktig paradox. När jag blev installerad som kyrkoherde i Oravais i tiden sa biskop Erik Vikström till mig: ”Gränsen är den plats där vi lär känna varandra.” Då måste gränsen samtidigt vara öppen och tydlig. Gränsen är platsen som skiljer oss åt, men också platsen där vi möts.


Du skriver att vi ofta är väldigt rädda för konflikter och att vi måste våga vara i konflikt. Hur kan vi se konflikten som en möjlighet?

– Vi ser kanske konflikter som ett tecken på att något är fel. Då blir det en strid om vem av oss som har rätt. Då tar vi den striden, och det är så många hanterar konflikter: med att argumentera. Men man kan istället tänka att konflikten är en chans att vara kreativ. Det handlar om samma sak som när hjärnan tar in synintrycket från vardera synnerven: man gör liksom ett synopsis av våra olika synsätt. Plötsligt blir verkligheten tredimensionell, och det känns inte längre hotfullt att lyssna på den andra. Det blir en rikedom. Det är en förmån, för då får vi se verkligheten från flera synvinklar, och kan tillsammans hitta en verklighet där vi kan fungera.


Du skriver: ”Det finaste du kan ge en annan människa är omtanke och uppmärksamhet.” Varför är just de sakerna så viktiga?

– Det handlar ju om empati och vår förmåga att leva oss in i hur en annan människa har det. Det är sådana möten vi allihop behöver livet igenom, där någon annan inte bara håller med oss eller eldar upp våra känslor utan ser oss. Omtanke är: jag vill den här människan väl och jag vill vara uppmärksam, men jag går inte in i samma känsla och blir förbannad för att den andra är förbannad. Jag är ögat som ser. Jag är den som kanske kan stöda den andra människans förmåga att hantera sitt liv.

Text: Sofia Torvalds


äktenskap. Biskopen var överraskande tydlig när han talade till stiftets alla präster: Följ kyrkans ordning, vig inte samkönade par. 28.9.2016 kl. 14:33

kyrkoherdeval. Monica Heikel-Nyberg, kaplan i Johannes församling, har återtagit sin ansökan till kyrkoherdetjänsten i Petrus församling. 28.9.2016 kl. 14:01

Borgå stift. Rekrytering, stiftsgeografi och äktenskaplagen stod på agendan när alla Svenskfinlands präster samlades i Åbo denna vecka. 28.9.2016 kl. 09:27

asylpolitik. Prästerna i Borgå stift uttrycker sin oro över hur asylsökande och papperslösa bemöts av myndigheterna. 27.9.2016 kl. 14:20

religion. Så svarade Karen Armstrong på den göteborgska taxichaufförens kommentar att religionerna är ansvariga för alla krig i världen. 27.9.2016 kl. 11:47

Kyrkpressen. Kyrkpressen utlokaliserar sin redaktion till Åbo för att kunna vara med när alla Svenskfinlands präster träffas i Åbo i veckan. 26.9.2016 kl. 13:02

profilen. När Håkan Sunnliden slår upp ögonen vet han inte om han är levande eller död. Av jeepen eller av medresenärerna syns inte ett spår. Jeepen har störtat ner i ravinen. 23.9.2016 kl. 13:45

asylpolitik. De sex kyrkoherdarna i Esbo uttrycker i ett öppet brev till statsministern sin oro över hur bemötandet av asylsökande förverkligats i Finland. 22.9.2016 kl. 15:00

teater. Dennis Nylund gör en monolog som inte är någon enmansshow. 22.9.2016 kl. 14:09

Bok. Håret kommer oss så nära. Vad är du redo att betala för ditt? Sofia Torvalds har läst Maria Antas bok om hår. 22.9.2016 kl. 10:57

teater. Aldrig tidigare, inte under 56 år, har det satts upp en pjäs av Astrid Lindgren på Unga teatern. 22.9.2016 kl. 08:00

Kyrka. Den nybildade rörelsen Feministinen kirkko (den feministiska kyrkan) har skrivit ett öppet brev till biskoparna. 20.9.2016 kl. 15:12

Samvaro. Vi har levt under ”de talandes tyranni” tillräckligt länge, nu är det dags att värdesätta tystnaden igen. Det säger den danska psykoterapeuten och prästen Ilse Sand. 15.9.2016 kl. 10:39

Svenskfinland. Personer med dåligt omdöme har ibland fattat felaktiga beslut. Det kan Lina Laurent och Annica Lindström sluta sig till i första numret av Amos arv. 6.9.2016 kl. 16:07

profilen. Journalistiken har tagit Peter Fellman till de stora arenorna. Han brinner för sitt jobb men vet att livet är så mycket mer än titlar.– Min tro hjälper mig att se saker i rätt perspektiv. 6.9.2016 kl. 15:34

FÖRSAMLINGSVALET. Församlingsvalet är på gång under dagen. Röstningslokalerna stänger klockan 20. I Borgå röstade Anna Simonsen, 56, som medlem i kyrkan för första gången i livet. Med sin röst ville hon motverka den skeva representationen i kyrkan. 20.11.2022 kl. 13:48

KYRKOHERDETJÄNST. Kyrkoherdetjänsten i Korsnäs församling har nu fått en sökande: pastor Rose-Maj Friman, som är chef för sjukhussjälavården i Vasa. 18.11.2022 kl. 13:40

mariehamn. När Giséla Linde gick kursen Livsstegen fylldes hon av vördnad över hur mycket vi orkar med – och hur mycket kraft vi har. Hon fick också syn på att kyrkan ofta står för en mer generös blick än världen utanför. 16.11.2022 kl. 10:42

GUDSBILD. När Helena Rönnberg växte upp var Gud en sträng far som krävde ständiga prestationer – och matade hennes egen perfektionism. Idag är Gud bara en sak för henne: kärlek. 14.11.2022 kl. 15:13

ekonomi. Församlingarna får inte de utlovade sänkta pensionsavgifterna. Kyrkomötet ansåg att vi lever i osäkra tider och ändrade sitt beslut från i fjol höstas. Pengarna ska betalas till Helsingfors som förut. 11.11.2022 kl. 16:38