– I terapin fick jag syn på allt det som är sårigt och smutsigt, säger Robert Hedengren.

”När har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?”

Personligt.

– Jag har en sida som litar starkt på Gud – och en som lätt faller i tvivel, säger konstnären Robert Hedengren.

17.4.2025 kl. 13:59

När Robert Hedengren var två till tre år gammal separerade hans föräldrar.

– Jag kommer inte ihåg något från den tiden, men det är något som har påverkat mig. Jag bär med mig en slags osäkerhet och otrygghet från barndomen, säger han.

När hans mamma träffade en svensk kristen man förändrades något.

”Jag har ofta beskrivit det som att det kom ett ljus in i mitt liv och i vår familj.”

Familjen flyttade till Sverige, men återvände till Helsingfors när Robert och hans tvillingbror började i tredje klass. Då började de söka sig till kyrkan och församlingen.

– Det fanns något vi uppskattade där. Jag tror det var dels för att det var välkomnande och för att det kändes ärligt och genuint. För min del vet jag att det också var ett sökande efter en trygg plats och trygghet.




– Jag kände en frånvaro och en brustenhet som liten, säger Robert Hedengren.




Redan som liten bar Robert på en känsla av att något var fel. Den känslan följde honom långt upp i vuxenlivet, trots en trygg tillvaro med mamma och styvpappa.

– Jag kände en frånvaro och en brustenhet. Det var inget dramatiskt. Min pappa och jag bodde helt enkelt på olika orter. Vi hade och har en bra relation. Men händelserna i min barndom har påverkat min gudsrelation. Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.

Han beskriver det som ett dubbelt förhållande till tron.

– Jag har svårt att slappna av, både i mig själv och i relationen till Gud. Jag frågar mig ofta: när har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?


Sex och ett halvt år i terapi

En vändpunkt kom när Robert inledde en lång terapi. Terapin skulle pågå i sex och ett halvt år.

– Det var livgivande: att någon riktar sin uppmärksamhet mot en, två gånger i veckan i 45 minuter. Det hjälpte mig att reda ut en snårig inre situation.

– Är helandet något som kommer genom terapi? Eller kommer det genom relationen till Gud, frågar Robert sig själv.

”För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt.”

– För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt. Guds ljus har fått skina rent konkret, upplever jag. Jag har en sida av mig som litar väldigt starkt på Gud, och en sida som har väldigt lätt att falla in i tvivel.

Tvivlet handlar inte om Guds existens.

– Men jag kan tvivla på att han tar hand om just mig. Jag tror att han hjälper andra. Och det är faktiskt en tröst – det gör att jag också har lättare att vilja gott för andra.




– Jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra.


Skapandet som livsluft

Skapandet har alltid varit en viktig del av Roberts liv. Redan som barn drogs han till tredimensionell form och skapande. I familjen, med två skådespelande föräldrar, omgavs han av scenkonst. När han som vuxen började studera design föll det sig naturligt att jobba med skulptur.

– Jag tycker om att arbeta konkret, med material som keramik, glas, trä och metall.

I sitt examensarbete undersökte han hur användbarhet och konst kan mötas i bruksföremål. Han beskriver utbildningen som en plats där samtidskonst och design flätas samman med samtida frågor om miljö och samhälle.

Vägen dit gick via en utbildning i manus och regi på Arcada, och arbete inom TV.

– Efter ett tag fanns det inte så mycket jobb, och jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra. Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.

Påsken är vila och väntan

När det kommer till påsken har Robert en kluven relation.

– Påsken är ett drama. För att fira den måste man nästan genomleva det varje år: Jesu lidande, hans död och hans uppståndelse. Och för mig är det svårt att göra det med samma intensitet varje gång.

Samtidigt ser han ett mönster.

– I Gamla testamentet säger Gud till Israel att fira högtider varje år, för att minnas. Det finns något viktigt i att upprepa berättelsen, också om jag ännu inte riktigt vet hur jag själv ska göra det.

En sak är han säker på: han älskar påskens natur.

– Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.

”Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.”

Och så är det pashan. En tradition som håller ihop generationer.

– Min pappa lagar pasha enligt ett gammalt recept, med handmalen mandel. Det ger mig en förankring bakåt, till tidigare generationer.


Robert Hedengren

– 41 år.

– Konstnär och designer, snart klar med magistersprogrammet i Contemporary Design vid Aalto-universitetet.

– Bor i Helsingfors, uppväxt både i Finland och Sverige.

– Har en examen från yrkeshögskolan Arcada, inriktning på manus, regi och TV.

– Gör inhopp på nyhetsredaktionen på Yle.

Christa Mickelsson


Kultur. På bokmässan i Göteborg i helgen kan besökare ladda ner hela Bibeln som ljudbok på sin egen mp3-spelare, sin mobil eller på ett minneskort. 28.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. Biståndsfonden KvinnoBanken som Kyrkans Utlandshjälp lanserade i maj har under sina första fyra månader samlat in 225 000 euro för att stöda kvinnor i u-länderna. 27.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Det är salsakväll i församlingshemmet i Karis. Det bjuds varken på latinodans eller ens spansk sås, däremot står ett dukat bord i aulan. Ett insidertips säger att salsa skall läsas Salig Samling. 27.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

stiftsfullmäktige. Museiverket, Norra Österbottens landskapsmuseum och Ylivieska församling undersöker och dokumenterar kyrkans ruiner under de närmaste veckorna. 8.4.2016 kl. 13:58

Arkitektur. I början av mars misshandlades pastor Patrick Tiainen på väg hem i Karleby. 8.4.2016 kl. 15:06

Borgå stift. Biskopsmötet har diskuterat ökad gästfrihet vid nattvarden. 8.4.2016 kl. 13:59

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00