När Robert Hedengren var två till tre år gammal separerade hans föräldrar.
– Jag kommer inte ihåg något från den tiden, men det är något som har påverkat mig. Jag bär med mig en slags osäkerhet och otrygghet från barndomen, säger han.
När hans mamma träffade en svensk kristen man förändrades något.
”Jag har ofta beskrivit det som att det kom ett ljus in i mitt liv och i vår familj.”
Familjen flyttade till Sverige, men återvände till Helsingfors när Robert och hans tvillingbror började i tredje klass. Då började de söka sig till kyrkan och församlingen.
– Det fanns något vi uppskattade där. Jag tror det var dels för att det var välkomnande och för att det kändes ärligt och genuint. För min del vet jag att det också var ett sökande efter en trygg plats och trygghet.
– Jag kände en frånvaro och en brustenhet som liten, säger Robert Hedengren.
Redan som liten bar Robert på en känsla av att något var fel. Den känslan följde honom långt upp i vuxenlivet, trots en trygg tillvaro med mamma och styvpappa.
– Jag kände en frånvaro och en brustenhet. Det var inget dramatiskt. Min pappa och jag bodde helt enkelt på olika orter. Vi hade och har en bra relation. Men händelserna i min barndom har påverkat min gudsrelation. Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.
Det kan man ju inte sätta fingret på när man är så liten, utan man får vänta i 20 eller 30 år innan man kan börja förstå vad det handlar om.
Han beskriver det som ett dubbelt förhållande till tron.
– Jag har svårt att slappna av, både i mig själv och i relationen till Gud. Jag frågar mig ofta: när har jag gjort tillräckligt? Vad krävs för att Gud ska vara nöjd med mig?
Sex och ett halvt år i terapi
En vändpunkt kom när Robert inledde en lång terapi. Terapin skulle pågå i sex och ett halvt år.
– Det var livgivande: att någon riktar sin uppmärksamhet mot en, två gånger i veckan i 45 minuter. Det hjälpte mig att reda ut en snårig inre situation.
– Är helandet något som kommer genom terapi? Eller kommer det genom relationen till Gud, frågar Robert sig själv.
”För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt.”
– För mig hjälpte terapin att reda upp saker så att jag fick syn på allt det som är sårigt och smutsigt. Guds ljus har fått skina rent konkret, upplever jag. Jag har en sida av mig som litar väldigt starkt på Gud, och en sida som har väldigt lätt att falla in i tvivel.
Tvivlet handlar inte om Guds existens.
– Men jag kan tvivla på att han tar hand om just mig. Jag tror att han hjälper andra. Och det är faktiskt en tröst – det gör att jag också har lättare att vilja gott för andra.
– Jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra.
Skapandet som livsluft
Skapandet har alltid varit en viktig del av Roberts liv. Redan som barn drogs han till tredimensionell form och skapande. I familjen, med två skådespelande föräldrar, omgavs han av scenkonst. När han som vuxen började studera design föll det sig naturligt att jobba med skulptur.
– Jag tycker om att arbeta konkret, med material som keramik, glas, trä och metall.
I sitt examensarbete undersökte han hur användbarhet och konst kan mötas i bruksföremål. Han beskriver utbildningen som en plats där samtidskonst och design flätas samman med samtida frågor om miljö och samhälle.
Vägen dit gick via en utbildning i manus och regi på Arcada, och arbete inom TV.
– Efter ett tag fanns det inte så mycket jobb, och jag kände mig emotionellt uttorkad. Jag insåg att jag behöver vara kreativ varje dag för att må bra. Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.
Jag hade länge romantiserat universitetsstudier, och det har faktiskt varit precis så romantiskt som jag föreställt mig.
Påsken är vila och väntan
När det kommer till påsken har Robert en kluven relation.
– Påsken är ett drama. För att fira den måste man nästan genomleva det varje år: Jesu lidande, hans död och hans uppståndelse. Och för mig är det svårt att göra det med samma intensitet varje gång.
Samtidigt ser han ett mönster.
– I Gamla testamentet säger Gud till Israel att fira högtider varje år, för att minnas. Det finns något viktigt i att upprepa berättelsen, också om jag ännu inte riktigt vet hur jag själv ska göra det.
En sak är han säker på: han älskar påskens natur.
– Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.
”Det är något halvfärdigt med våren, något som ännu inte är fullbordat. Det finns en vila i det. Naturen kräver inget av en.”
Och så är det pashan. En tradition som håller ihop generationer.
– Min pappa lagar pasha enligt ett gammalt recept, med handmalen mandel. Det ger mig en förankring bakåt, till tidigare generationer.
Robert Hedengren
– 41 år.
– Konstnär och designer, snart klar med magistersprogrammet i Contemporary Design vid Aalto-universitetet.
– Bor i Helsingfors, uppväxt både i Finland och Sverige.
– Har en examen från yrkeshögskolan Arcada, inriktning på manus, regi och TV.
– Gör inhopp på nyhetsredaktionen på Yle.
