Förra helgen tillbringade jag tid med min guddotter, som snart fyller tre år. Jag blev påmind och förundrad över hennes förmåga att vara närvarande i stunden, på det där sättet som en ”snart treåring” kan vara. När jag umgås med henne är det viktigaste min fullständiga närvaro och den uppmärksamhet jag som vuxen kan ge henne.
Min guddotter, lyckligt omedveten om de komplicerade och turbulenta frågorna som präglar vår värld, lever i nuet. Hon behöver knappt fatta några beslut – annat än vilken bok som ska nu ska läsas. Och för en liten stund får jag en glimt av den världen. Den värld där endast det som sker här och nu existerar. Där inget annat spelar någon roll, där inget annat får plats. Det blir för mig en påminnelse om att äkta närvaro, på det sättet ett barn upplever den, är något av en lyxvara för oss vuxna. Ett liv där vi är helt medvetna om det som sker här och nu, utan att bli distraherade av allt som pågår utanför den tillvaron. Men behöver äkta närvaro verkligen vara en lyxvara?
Äkta närvaro tar oss tillbaka till enkelheten, och det är centralt inom fastan före påsk. Enkelheten bjuder in oss till en vila och vi blir påminda om att konsumtionen, prestationskraven och allt det överflödiga inte behöver vara herre över liv. I stället får vi chansen att ta en paus från att ständigt vara steget före, fatta stora beslut samt få möjlighet att tänka mer klart.
Kan du hitta en dag före eller under påsken då du får vara helt närvarande i stunden? En dag då klockan inte behöver vara din bästa vän och telefonen kan få vara undangömd, så att du får möjlighet att känna glädje och frid samt se de människor som finns i ditt liv och det Gud har välsignat dig med?
