Hon hann inte förbereda sig på sin pappas död: ”Döden har amputerat en del av mig”

SAKNAD OCH SORG.

När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

3.4.2025 kl. 10:00

På Marie bebådelsedag, för ungefär ett år sedan, dog Johanna Evensons pappa Henrik Helander plötsligt.

Hon hann inte förbereda sig.

– Jag började skriva meddelanden till honom för att han försvann så abrupt. Jag ville så gärna ringa och berätta för honom om hans begravning, om alla som kommit och firat honom och om allt de sa och vad vi åt. Det första meddelandet skrev jag i april i fjol: sida upp och sida ner. Jag hade väldigt mycket att säga.


Hej Pappa, jag ville skriva och berätta för dig om blåsipporna som slagit ut i källartrappan, om det vita molnet av måsar som virvlar i traktorernas kölvatten, om tussilagon som sticker upp sitt rufsiga huvud som en skruv ur marken.


Anteckningarna till pappa har nu blivit en bok, ”Det var något jag ännu ville säga”.

När hon skrev till sin pappa fångade texten upp den förlamande, molande känslan av sorg.

– När känslor flyter omkring är de som svart bläck. Sedan rinner de genom handen och ut i pennan, och då har man fått fatt på dem.

När hennes pappa levde brukade Johanna Evenson prata med honom kanske en gång i månaden, ibland oftare, ibland mer sällan.

Han var en välvillig lyssnare, alltid där, alltid intresserad.

– Han hade tid för mig och var intresserad av det jag gjorde. Jag behövde inte prestera något för att vara omtyckt. Hans kärlek till mig hängde inte ihop med prestationer.


Hej Pappa, du var navet i vår familj. Nu då du är borta spretar ekrarna åt alla håll. Hur hänger vi ihop utan dig?


När Johanna Evensons familj hade familjeträff senast tänkte hon på hur en människa med sin frånvaro kan uppta så stor plats.

– Där var det så tydligt att han inte var med. Det var inte det att han orkestrerade allt, men … redan att det finns information han hade som ingen nu vet om. Men det handlar också om hur vi förhöll oss till varandra emotionellt. Nu måste vi alla hitta ett nytt sätt – det var ju genom pappa vi kände varandra.

För henne var papparelationen en av de viktigaste relationerna i livet.

– När mina föräldrar skilde sig fortsatte jag och min bror att bo med min pappa. Han var den centrala figuren under hela min uppväxt.


Hej Pappa, jag överlevde min femtio­nionde födelsedag utan dig. Nu återstår bara att överleva din födelsedag utan dig, farsdag utan dig, jul utan dig och mina två namnsdagar (som bara du höll reda på) utan dig.


Hon trodde att sorgen var någonting man måste ta sig igenom, det heter ju till och med sorgearbete.

– Men nu har jag helt reviderat det. Jag har byggt ett litet sorgerum i mitt hjärta, där får han vara med mig. Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

Som kantor spelar hon ofta på begravningar: sorg och död är inte främmande för henne.

– Men teoretisk kunskap och praktisk kunskap är två helt olika saker. Min pappa var inte högst på min lista av människor jag trodde skulle dö. Sorg går inte att diagnosticera. Det är inte något man kan bearbeta och sedan bli frisk ifrån. Det är något naturligt.


Hej Pappa, det är krig i världen; många sörjer just nu. Jag försöker kväsa min sorg genom att tänka att vi åtminstone inte befinner oss i en krigszon, du blev inte mördad av fienden.

Men sorgen fungerar tydligen inte så.


När Johanna Evenson funderade på att skriva en bok förkastade hon först idén.Hon tänkte att det är de stora frågorna, som Ukrainakriget och klimatförändringen, som man borde skriva om.

– Men sen tänkte jag att vi måste ändå stiga upp på morgonen och äta vår frukost och begrava våra döda och sörja dem, och det måste också finnas utrymme för det. Vi fortsätter att tampas med vardagliga saker trots att det stora mullrar i bakgrunden. Det är värdefullt att läsa om andras upplevelser.


Alltsedan din död har det känts som om gravitationskraften inte längre har samma grepp om mig: mina steg gör inte längre lika djupa avtryck i jordskorpan, mitt fokus är uppåtsträvande snarare än framåtblickande. Jag svävar nu, som så många andra här i världen, lite ovanför marken, några millimeter närmare din himmel.


– Jag tänker mer på himlen än förr. Jag läser böcker som ger mig positiva tankar om hur livet efter detta kan vara. Jag vet inte om min uppfattning om himlen har förändrats, men det börjar finnas ganska många där som jag känner. Nu också min pappa. Himlen har aldrig varit stor och skrämmande för mig, men den är kanske lite mer attraktiv nu.

Blandningen av saknad och sorg finns kvar, men förvåningen har börjat släppa.

– Under de första månaderna sa vi med mina syskon: Nej nu har du varit borta för länge, nu får du komma tillbaka, nu räcker det! Vad är det här för ett dåligt skämt? Men nu har jag börjat vänja mig vid att han inte kommer tillbaka.


Om Johanna och hennes pappa

Johanna Evenson är äldst av prästen Henrik Helanders fem barn. Hon är församlingsmusiker i Norra Ålands församling.

Henrik Helander var kyrkoherde i Hammarland åren 1981–1990, sedan kyrkoherde i Hangö. Han bodde i Hangö fram till sin död. Han dog av en stroke på Marie bebådelsedag, den 17 mars år 2024.

Johanna Evensons anteckningar till sin pappa blev så småningom boken ”Det var något jag ännu ville säga”, som i mars utkom på Fontana Media.

Hon ser inte sin bok som en självhjälpsbok, eftersom den är så personlig, men hon hoppas att de som nås av den ska behöva läsa den. ”Jag hoppas den ska vara en bok som man ger vidare.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Kultur. Det började som barnens julbön 1999. Sedan dess har jultablån i Gamlakarleby stadskyrka vuxit till en timmeslång förställning av drama, dans, sång och dialog. 10.12.2010 kl. 00:00

Människa. I Namibia kallades jag den finska flickan. Jag har arbetat hårt för att bli en namibisk flicka. 9.12.2010 kl. 00:00

Ledare. När Egypten väljer parlament höjer varken egyptierna eller resten av världen på ögonbrynen. Därför blir det inte mer än ett par spalter kring valet häromveckan alltmedan medierna armbågas runt politiskt skvallerstoff från Wikileaks. 9.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Kyrkpressens webbartiklar har försetts med en Gilla-knapp och kommentarmöjlighet via Facebook. 9.12.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. På förra årets firmajulfest övergav vi tingel-tangelklapparna till förmån för mer personliga ”presentkort”. Några veckor före festdagen dök det upp en låda i kafferummet för små röda kort: ”God jul, kära kollega! Det är roligt att jobba med dig! Jag är glad att kunna göra följande för dig...” 9.12.2010 kl. 00:00

Samhälle. När den offentliga sektorn inte klarar av alla sina uppgifter blir frivilligarbetet allt viktigare. Församlingens erfarenhet av diakoni får aktualiserad betydelse i kommunsammanslagningens tidevarv. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. I år ordnas för första gången julvälsignelser för hela familjer i Helsinfors domkyrkoförsamling. 8.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Predikan i självständighetsdagens gudstjänst i Helsingfors domkyrka hölls i år av Tammerforsbiskopen Matti Repo. 7.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Vandaborna demonstrerade för eget församlingshem. 7.12.2010 kl. 00:00

Människa. Som kristen är han en andra klassens medborgare. Det medger Dennis Datta gärna och utan att darra på rösten. I hans hemland Bangladesh är det islam som gäller. 2.12.2010 kl. 00:00

Magnus Lindholm. Vägen mellan Las Palmas och Tejeda på Gran Canaria är minst sagt krokig. Som en magsjuk jätteorm slingrar sig asfalten mödosamt mellan allt mer hisnande stup och stammar. Kilometermarkeringarna passeras i snigelfart trots den nya hyrbilens styrka och smidighet. 2.12.2010 kl. 00:00

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna. 2.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Väckelsefolket är folkkyrkans skarpaste kritiker. Samtidigt är de flitigast när det gäller att läsa Bibeln och gå i kyrkan. 1.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Församlingarna i Vanda anlitar frivilliga att tända ljus vid gravarna på stadens begravningsplatser i jul. Tjänsten är tänkt för personer som inte själva har möjlighet att tända ljus vid sina anhörigas gravar under julen. 1.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Insändare och skrivelser kring ungdomsarbetet i Karleby möter både förståelse och kritik hos biskopen. 30.11.2010 kl. 00:00

orostider. Varför kom den här pandemin – vill Gud straffa mänskligheten? Eller är den ett tecken på att de yttersta tiderna närmar sig? Vi frågar Björn Vikström, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi. 18.6.2020 kl. 16:12

gränna. Pingstförsamlingen i småländska Gränna får till hösten en österbottnisk pastor. – Det är en stor utmaning, men känslan att Gud kallat, förberett och utrustat mig övervinner rädslan, förklarar Ida Karlsson, 36. 19.7.2020 kl. 00:00

Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42

sommar. Vare sig du hör till dem som anser att sommaren är till för att slappna av, eller söker något att underhålla dig med när evenemang och läger är inställda. 21.6.2020 kl. 10:00

extremsport. Att springa 100 kilometer och ro över Östersjön är två saker Eddie Myrskog kan kryssa av sin bucket list – och nästa utmaning är utritad på kartan. Lockelsen ligger i att testa sina gränser och att göra något för andra. 18.6.2020 kl. 13:52