Hon hann inte förbereda sig på sin pappas död: ”Döden har amputerat en del av mig”

SAKNAD OCH SORG.

När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

3.4.2025 kl. 10:00

På Marie bebådelsedag, för ungefär ett år sedan, dog Johanna Evensons pappa Henrik Helander plötsligt.

Hon hann inte förbereda sig.

– Jag började skriva meddelanden till honom för att han försvann så abrupt. Jag ville så gärna ringa och berätta för honom om hans begravning, om alla som kommit och firat honom och om allt de sa och vad vi åt. Det första meddelandet skrev jag i april i fjol: sida upp och sida ner. Jag hade väldigt mycket att säga.


Hej Pappa, jag ville skriva och berätta för dig om blåsipporna som slagit ut i källartrappan, om det vita molnet av måsar som virvlar i traktorernas kölvatten, om tussilagon som sticker upp sitt rufsiga huvud som en skruv ur marken.


Anteckningarna till pappa har nu blivit en bok, ”Det var något jag ännu ville säga”.

När hon skrev till sin pappa fångade texten upp den förlamande, molande känslan av sorg.

– När känslor flyter omkring är de som svart bläck. Sedan rinner de genom handen och ut i pennan, och då har man fått fatt på dem.

När hennes pappa levde brukade Johanna Evenson prata med honom kanske en gång i månaden, ibland oftare, ibland mer sällan.

Han var en välvillig lyssnare, alltid där, alltid intresserad.

– Han hade tid för mig och var intresserad av det jag gjorde. Jag behövde inte prestera något för att vara omtyckt. Hans kärlek till mig hängde inte ihop med prestationer.


Hej Pappa, du var navet i vår familj. Nu då du är borta spretar ekrarna åt alla håll. Hur hänger vi ihop utan dig?


När Johanna Evensons familj hade familjeträff senast tänkte hon på hur en människa med sin frånvaro kan uppta så stor plats.

– Där var det så tydligt att han inte var med. Det var inte det att han orkestrerade allt, men … redan att det finns information han hade som ingen nu vet om. Men det handlar också om hur vi förhöll oss till varandra emotionellt. Nu måste vi alla hitta ett nytt sätt – det var ju genom pappa vi kände varandra.

För henne var papparelationen en av de viktigaste relationerna i livet.

– När mina föräldrar skilde sig fortsatte jag och min bror att bo med min pappa. Han var den centrala figuren under hela min uppväxt.


Hej Pappa, jag överlevde min femtio­nionde födelsedag utan dig. Nu återstår bara att överleva din födelsedag utan dig, farsdag utan dig, jul utan dig och mina två namnsdagar (som bara du höll reda på) utan dig.


Hon trodde att sorgen var någonting man måste ta sig igenom, det heter ju till och med sorgearbete.

– Men nu har jag helt reviderat det. Jag har byggt ett litet sorgerum i mitt hjärta, där får han vara med mig. Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom.

Som kantor spelar hon ofta på begravningar: sorg och död är inte främmande för henne.

– Men teoretisk kunskap och praktisk kunskap är två helt olika saker. Min pappa var inte högst på min lista av människor jag trodde skulle dö. Sorg går inte att diagnosticera. Det är inte något man kan bearbeta och sedan bli frisk ifrån. Det är något naturligt.


Hej Pappa, det är krig i världen; många sörjer just nu. Jag försöker kväsa min sorg genom att tänka att vi åtminstone inte befinner oss i en krigszon, du blev inte mördad av fienden.

Men sorgen fungerar tydligen inte så.


När Johanna Evenson funderade på att skriva en bok förkastade hon först idén.Hon tänkte att det är de stora frågorna, som Ukrainakriget och klimatförändringen, som man borde skriva om.

– Men sen tänkte jag att vi måste ändå stiga upp på morgonen och äta vår frukost och begrava våra döda och sörja dem, och det måste också finnas utrymme för det. Vi fortsätter att tampas med vardagliga saker trots att det stora mullrar i bakgrunden. Det är värdefullt att läsa om andras upplevelser.


Alltsedan din död har det känts som om gravitationskraften inte längre har samma grepp om mig: mina steg gör inte längre lika djupa avtryck i jordskorpan, mitt fokus är uppåtsträvande snarare än framåtblickande. Jag svävar nu, som så många andra här i världen, lite ovanför marken, några millimeter närmare din himmel.


– Jag tänker mer på himlen än förr. Jag läser böcker som ger mig positiva tankar om hur livet efter detta kan vara. Jag vet inte om min uppfattning om himlen har förändrats, men det börjar finnas ganska många där som jag känner. Nu också min pappa. Himlen har aldrig varit stor och skrämmande för mig, men den är kanske lite mer attraktiv nu.

Blandningen av saknad och sorg finns kvar, men förvåningen har börjat släppa.

– Under de första månaderna sa vi med mina syskon: Nej nu har du varit borta för länge, nu får du komma tillbaka, nu räcker det! Vad är det här för ett dåligt skämt? Men nu har jag börjat vänja mig vid att han inte kommer tillbaka.


Om Johanna och hennes pappa

Johanna Evenson är äldst av prästen Henrik Helanders fem barn. Hon är församlingsmusiker i Norra Ålands församling.

Henrik Helander var kyrkoherde i Hammarland åren 1981–1990, sedan kyrkoherde i Hangö. Han bodde i Hangö fram till sin död. Han dog av en stroke på Marie bebådelsedag, den 17 mars år 2024.

Johanna Evensons anteckningar till sin pappa blev så småningom boken ”Det var något jag ännu ville säga”, som i mars utkom på Fontana Media.

Hon ser inte sin bok som en självhjälpsbok, eftersom den är så personlig, men hon hoppas att de som nås av den ska behöva läsa den. ”Jag hoppas den ska vara en bok som man ger vidare.”

Text och foto: Sofia Torvalds


Flyktingarbetet kräver anställda, det är inget man gör med vänster hand, visar erfarenheter från olika församlingar. 21.1.2016 kl. 11:10

Svenska samskolan i Tammerfors. Tre obligatoriska gymnasiekurser i religion minskar till två i augusti.– Undervisningen handlar om kunskap, inte om att tro eller inte tro, säger läraren Sabina Lindholm. 21.1.2016 kl. 08:05

Terapi. Borgå folkakademi och Samaria Akademin ordnar en gemensam tvåspråkig utbildning i kristen lösningsfokuserad terapi. Behovet av ”kortterapi” är stort, enligt arrangörerna. 19.1.2016 kl. 11:00

färgläggning. Kyrkpressen bjuder på färgläggning för vuxna i papperstidningen under vårvintern. Först ut som illustratör är Johanna Öst Häggblom. 21.1.2016 kl. 00:00

kyrkosångsförbund. I samband med kyrkomusikdagarna på Åland förra veckan valdes också en ny styrelse för Finlands svenska kyrkosångsförbund rf. 18.1.2016 kl. 12:37

de förstfödda. Flera biskopar har nu satt ner foten när det gäller några personer inom laestadiangrenen De förstfödda (esikoislestadiolaiset) som i december delade ut nattvard på eget bevåg, utan några präster närvarande. 18.1.2016 kl. 12:33

förföljelse. Den ideella organisationen Open Door har släppt sin årliga rapport över den religiösa förföljelsen i världen. Rapporten visar att 7106 kristna dödades 2015, och att 2425 kyrkor förstördes, skriver tidningen Sändaren. 18.1.2016 kl. 12:29

Kläder. Finländarna slänger årligen bort 70 000 ton textiler. Kläddesignern Elin Sandholm vill få oss att älska kläderna i stället för att slänga bort dem. 15.1.2016 kl. 10:44

Petrus församling. Unga vuxna fattar beslut som ska hålla hela livet. Konferensen Disciple 16 vill visa att de inte behöver göra det ensamma. 15.1.2016 kl. 09:45

Under fältandakten sjunger beväringarna psalmen Räds ej bekänna Kristi namn om världen än det skyr. Bo-Greger Nygård försöker sjunga med men efter de två första raderna brister det för honom 15.1.2016 kl. 07:26

johanneskyrkan. En konsert till förmån för flyktingar och en ekumenisk afton står på programmet i Johannes församling i januari. 14.1.2016 kl. 15:05

Ann-Sofi Storbacka svarar på läsarfrågan om det går att byta församling om man inte trivs i den man hör till. 14.1.2016 kl. 14:48

Snoan. Vid årsskiftet tog Församlingsförbundet över samarbetsavtalet med Retreatstiftelsen av Lärkkulla. Verksamheten på retreatgården Snoan kommer att fortsätta som förut. 14.1.2016 kl. 14:03

När solen går i moln, framgången sinar och skulderna växer. Kan man tro då? Ja, menar Tommy Hellsten i sin nya bok. 7.1.2016 kl. 15:09

De är drygt 850 men kunde vara många fler. Alla med svenskt medborgarskap eller rötter i Sverige får höra till Olaus Petri församling, oberoende av bostadsort. 4.1.2016 kl. 00:00

FÖRSAMLINGSVAL. En välrepresenterad grupp bland dem som fått mycket röster i församlingsvalet på svenska är lärare. En av dem är Cecilia Åminne i Jakobstad. En pedagogisk blick på kyrkans röstningssystem lämnar en del övrigt att önska; framöver skulle hon gärna se direktval av kyrkomötesombud och biskopar. – Det är jätteskumt att säga att alla är lika värda, men sedan får alla inte rösta. 20.11.2022 kl. 22:39

FÖRSAMLINGSVALET. Församlingen var en av de få i Finland som höjde röstningsprocenten sedan församlingsvalet 2018. 20.11.2022 kl. 22:20

FÖRSAMLINGSVALET. Församlingsvalet är på gång under dagen. Röstningslokalerna stänger klockan 20. I Borgå röstade Anna Simonsen, 56, som medlem i kyrkan för första gången i livet. Med sin röst ville hon motverka den skeva representationen i kyrkan. 20.11.2022 kl. 13:48

KYRKOHERDETJÄNST. Kyrkoherdetjänsten i Korsnäs församling har nu fått en sökande: pastor Rose-Maj Friman, som är chef för sjukhussjälavården i Vasa. 18.11.2022 kl. 13:40

mariehamn. När Giséla Linde gick kursen Livsstegen fylldes hon av vördnad över hur mycket vi orkar med – och hur mycket kraft vi har. Hon fick också syn på att kyrkan ofta står för en mer generös blick än världen utanför. 16.11.2022 kl. 10:42