Hoppet är något vi aktivt kan vara med och skapa, till och med då hela världen tycks ha blivit galen

hopp.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan, säger Heidi Juslin-Sandin. Tvärtom menar hon.

24.3.2025 kl. 18:48


Varifrån kommer alla strider och konflikter bland er? Kommer de inte från begären som kämpar i era kroppar? (Jakobs brev 4: 1–3)

Du öppnar tidningen och möts av nyheter som du måste läsa två gånger för att förstå. Det är som om världen själv är svår att känna igen.

Demokratiskt valda ledare allierar sig med diktatorer. Begrepp som rätt och fel, sant och falskt, blandas ihop. Samtidigt fortsätter människor att lida, dö och sörja.

Att be om fred kan kännas naivt då det bara verkar blir värre. Men då bönen fastnar i halsen finns det uråldriga traditioner att luta sig mot. Och om man inte kan be – då kan man kanske förbanna?


I en kommentar i Dagens Nyheter avhandlar Björn Wiman USA:s utrikespolitiska förehavanden sedan Trumps tillträde, men framför allt skriver han om dokumentärfilmen Vid frontlinjen som framställts av Ukrainas Journalistförbund.

I dokumentären får vi följa Vasyl Myrosjnyk, chefredaktör för lokaltidningen Bohodukhiva, under en dag. Utanför ett tryckeri i Charkiv-regionen lyfter han en bunt tidningar mot näsan, drar in luft i lungorna och utbrister: ”Det doftar färsk tidning!” Vasyl Myrosjnyk distribuerar själv tidningen längs gränsområdet vid fronten i nordöstra Ukraina. För den civila befolkningen som finns kvar längs gränsen är han en livsviktig länk till omvärlden – särskilt då strömförsörjning och tillgång till internet saknas.

Oberoende av vilka nyheter som ingår i hans tidning så kommer han med hopp.


Forskaren och författaren Mikael Kurkiala har skrivit en hel bok om det här med hopp. I Där pendeln har sitt fäste argumenterar han för att vi ska betrakta hopp som en plikt snarare än en känsla.

– Det finns ju den här slitna bilden som tillskrivs Luther, att även om jorden går under imorgon så planterar jag ett äppelträd i dag. Det är hopp, inte på grund av, utan trots, säger Mikael Kurkiala.

Ur det perspektivet kan man ju tänka att vi alltid är förpliktigade att hoppas, oberoende av våra omständigheter. Men för att tänka så måste man kanske kontextualisera hoppet en aning.

– En sjukhuspräst sa en gång att han aldrig har mött optimism vid någon dödsbädd, men väldigt ofta hopp.

I ett längre perspektiv kommer alla människor vi älskar någon gång att dö. Men vi lever inte med de perspektiven, vi lever med andra perspektiv, och därför kan vi hoppas.

– Vad ska vi hoppas på då vi är väldigt gamla eller väldigt sjuka? Jo, då kan vi hoppas på en god kopp kaffe eller ett meningsfullt möte. Vi måste plocka ner hoppet från de höga hästarna, säger Mikael Kurkiala.


Vad är då hopp för oss som just nu lever i trygghet men ser på utvecklingen i omvärlden med oro? Frågan går till prästen Heidi Juslin-Sandin. Hon har en bakgrund inom Röda korset där hon i 20 år arbetat med kris och katastrof.

– Mycket av det jag jobbat med, som jordbävningar, tsunamin och översvämningar, kan jämföras med situationen i världen just nu. Det händer saker långt borta som har efterverkningar också här, men det händer inte konkret hos oss, säger hon.

I sådana lägen vill hon betona kraften i att fortsätta med de goda rutinerna som utgör vardagen. Medan Vasyl Myrosjnyk fortsätter köra ut sin tidning fortsätter du och jag med vårt.

– Hopp är inget som kommer till oss som en skänk från ovan eller som en känsla. Hoppet föds ur att jag i vardagen kan göra små goda saker. Jag kan hålla upp dörren för någon med många väskor vid järnvägsstationen eller ge några euro extra i kollekten.

Samtidigt kan de egna tendenserna till hopplöshet och oro kännas lite obekväma, ja rent av pinsamma. Vem är jag att vara orolig för världens tillstånd då barnen i Gaza varken har tillgång till mat, elektricitet eller sjukvård?

Oron för det abstrakta är en oro förbehållen de priviligerade.

– Ja. Varför kom jag undan? Det är också en slags kris, och det finns inget svar på den frågan, säger Heidi Juslin-Sandin.

Då frågor utan svar samlas på hög kan bönen bli svår att formulera. Ska man fortsätta be om fred på jorden då upprustningen är ett faktum? Ska man be om vishet för alla länders ledare då vissa av dem är diktatorer?

Själv tar Heidi Juslin-Sandin till Psaltaren då hon upplever att andra böner saknar klangbotten.

– Där möter jag en ångest och förtvivlan som jag kan känna igen mig i även om formuleringarna ligger långt bakåt i tiden.

– Det är inga puttenuttiga ord om tröst. Det är stora sår, kamp och krig. Samtidigt finns där också lovsång och hopp.



Som hjorten längtar till bäckens vatten,

så längtar jag till dig, o Gud.

Jag törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När får jag komma,

när får jag träda fram inför Gud?

Tårar har blivit min föda

dag och natt.

Ständigt frågar man mig:

»Var är din Gud?«

Psalm 42: 1–4



Medan Heidi Juslin-Sandin söker i Psaltaren letar Mikael Kurkiala förbannelser. Han upplever att bönens språk inte räcker till för att härbärgera den känsla av maktlöshet som växer i honom då han ser på världens tillstånd.

– För förtvivlan tror jag att bönens språk fungerar, men vreden är svårare att paketera i bönens form. Där tror jag att vi behöver andra uttryck.

Om vi godkänner att Gud blev människa kan vi inte heller förneka vreden inom oss, tror han. För vreden är ju högst mänsklig, och religionen måste kunna svara an mot det som människan är.

– Vreden som många bär inom sig skapar en ordlöshet, för man vill inte svära i sina böner till Gud.


Om man inte vill leta förbannelser kan man gå i gudstjänst. Gudstjänstens och mässans formuleringar är äldre än Nya testamentet, och de är välbeprövade av generationer innan oss. I gudstjänsten är vi dessutom tillsammans, och då villkoren för våra liv förändras, då tror Heidi Juslin-Sandin att vi behöver varandra.

– I sådana här tider har också kyriet blivit viktigt för mig. Herre förbarma dig. Kyrie eleison. Den bönen tar vid där orden tar slut. Vi får bäras av den, och det tror jag att kyrkan gjort i alla tider. Särskilt då det varit kris.


När alla vägar framåt tycks vara blockerade växer ofta millenaristiska rörelser. Det syns genom historien.

Det här är rörelser som förutspår den nuvarande världens slut och ett kommande tusenårigt lyckorike som ska inträda efter undergången.

– Precis det hände hos de nordamerikanska urfolk som jag jobbat hos. Under 1800-talet berövades de inte bara politisk makt, utan också alla former för meningsskapande. Väckelserörelser av det här slaget är ett sätt att reagera på en svår låsning i samtiden, säger Mikael Kurkiala som i grunden är kulturantropolog. Mellan 1991 och 1997 gjorde han fältarbete i reservatet Pine Ridge i South Dakota, hem för oglala lakota (sioux)-folket.

Men det finns också mindre dramatiska och mer konstruktiva religiösa praktiker att ta till i kristider. Själv slår han ett slag för fastan.

– Det är en religiös praktik som har fått en ganska undanskymd ställning och som kunde dammas av, särskilt vad gäller att dra ner på tempot och strypa inflödet av information. I fastan kunde många av oss dra ner på nyttjandet av till exempel sociala medier.

Mikael Kurkiala som jobbar för Svenska kyrkan ser att många svenska ungdomar har bättre kännedom om ramadan än om den kristna fastan, men de lär sig om den kristna fastan genom ramadan.

– En del av kristendomens återkomst handlar om en växande medvetenhet som följer av närvaron av andra religioner.

I sin bok Där själen går i exil skriver han att Gud är närvarande som en frånvaro i en avsakraliserad värld. ”Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”

– Jag tror att tomrummet blir mer kännbart i kris, och då blir också längtan efter att det ska fyllas mer kännbart. Det genererar en gudslängtan.


Då det blir misstänkt stillsamt längs vägarna stannar Vasyl Myrosjnyk sin Renault för att ta av den skottsäkra pressvästen – han vill inte dra onödig uppmärksamhet till sig. Sen kör han vidare med en hand på ratten. Med den andra tecknar han korstecknet över sin panna och sitt bröst. Han fortsätter framåt. Han har en tidning att dela ut.

Text: Rebecca Pettersson


Kyrka. Kyrkans kulturpris 2009 har tilldelats bildkonstnärerna Kuutti Lavonen och Osmo Rauhala. 8.12.2009 kl. 00:00

Samhälle. Finskspråkiga kristna mediehus förenar sina krafter på webben. Den kristna nyhetsportalen Seurakuntalainen.fi öppnas i början av februari. 7.12.2009 kl. 00:00

Kyrka. Antalet ansökningar till Kyrkans diakonifond ökar. Under 2009 kommer ansökningarnas antal att bli över 500. Ifjol behandlades 400 ansökningar. 6.12.2009 kl. 00:00

Kyrka. Allt fler församlingar avlägsnar hinder som gör det svårare för rörelsehindrade, åldringar och dem som rör sig med barnvagn att delta i församlingsverksamhet. 5.12.2009 kl. 00:00

Kyrka. Självständighetsdagens ekumeniska festgudstjänst hålls i Helsingfors domkyrka söndagen den 6 december kl. 12. 4.12.2009 kl. 00:00

Människa. Biskopen i Sankt Michels stift Seppo Häkkinen har i dag gett sitt godkännande till kandidatur i ärkebiskopsvalet. 3.12.2009 kl. 00:00

Kultur. Författaren Lars Collmar är en hundmänniska i en annorlunda betydelse. Sagohunden Helga är hans alterego. 3.12.2009 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Mariehamns församling, Jan-Erik Karlström, avskedas men får behålla behörigheten som präst. 3.12.2009 kl. 00:00

Människa. Undersökningar visar att föräldrar behandlar barn olika beroende på om de är äldst eller yngst. 3.12.2009 kl. 00:00

Kyrka. Fyrtio präster och lekmän i Borgå stift söker gemensamt livsutrymme i kyrkan. Inom gruppen ser man med oro på att utrymmet för dem som vill stå för en klassiskt kristen tro minskar. 3.12.2009 kl. 00:00

Nina Österholm. Jag kan inte sjunga särskilt bra. Redan barnkörsdirigenten tvekade när jag sökte in i en av Brages körer. 3.12.2009 kl. 00:00

Ledare. I förra numret av Kyrkpressen ingick en nyhet om Missionsprovinsen och Luther-stiftelsens gemensamma planer på en egen biskop och ett missionsstift i Finland. I det här numret ingår intervjuer kring det nyligen inledda arbetet med diskrimineringsförbud i kyrkolagen. 3.12.2009 kl. 00:00

Samhälle. Diakon Tiina Heino har utnämnts till ordförande för Kyrkliga sektorns fackorganisation SVTL r.f. 2.12.2009 kl. 00:00

Samhälle. Kyrkliga webbplatser erbjuder virtuella kalendrar i väntan på julen. 1.12.2009 kl. 00:00

Samhälle. Både Lovisa medborgarinstitut och Borgå folkakademi ordnar kurser i folkvandring, skriver Borgåbladet. 30.11.2009 kl. 00:00

kyrkoherdeinstallation. På söndagen fick Kvevlax församling en efterlängtad ”permanent” kyrkoherde då Fredrik Kass installerades i tjänst. 13.10.2019 kl. 16:55

kyrkomötesval. Martina Harms-Aalto, Patrik Hagman och Ulla-Maj Wideroos. Det är några av de tunga namn som finns med bland kandidaterna i nybildade valmansföreningen ”En kyrka för alla”. Valmansföreningens målsättning är att samla kandidater över prosterigränserna i valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige. 11.10.2019 kl. 18:35

kaplansval. Församlingsrådet i Sibbo svenska församling valde på onsdagskvällen Helena Rönnberg till ny kaplan i församlingen. Valet var enhälligt. 11.10.2019 kl. 11:06

övergrepp. En katolsk präst som verkat i Finland är anklagad för sexuella övergrepp i USA. Kontrollen måste blir bättre, säger kardinal Anders Arborelius till SVT. 9.10.2019 kl. 17:31

dop . Församlingen beskriver morgondop som ett trevligt, gemensamt och festligt tillfälle där man kan låta döpa sitt barn. 9.10.2019 kl. 10:34