Ogärna ville jag göra mig märkvärdig genom att berätta den långa historien med Afrikaspåret. Istället svarade jag att mina föräldrar bor i Mellannyland eller att jag är född i Esbo, trots att min släkt inte har minsta anknytning till dessa orter.
Länge tyckte jag att jag kunde liknas vid en ampelväxt med luftrötter, istället för en perenn med djupa rötter. Mig kunde man flytta mellan fönster, eller från ett hus till ett annat, med luftrötter där jag råkade hamna. Känslan av rotlöshet var påtaglig långt upp i medelåldern.
Släktforskningshobbyn började när jag i stundens inspiration sökte upp kyrkböcker på nätet och hittade farfars farfars namn i kommunionboken. Men några klick öppnade sig en ny värld. Logiken i anteckningarna var så tydlig att jag på några timmar kunde rita ut generationer av släktingar. Släktforskarföreningar har gjort de flesta handlingar lätttillgängliga för alla, långt innan digiterande blev obligatoriskt för församlingarna. Numera kan man läsa kyrkböckerna och skattelängderna bekvämt i hemsoffan.
"Berättelser om människor som byggt sitt liv och rest sig efter motgångar.”
Genom släktforskningen har en ny värld med berättelser öppnat sig. Berättelser om människor som byggt sitt liv och rest sig efter motgångar. Berättelser om människor som vågat ta båten, tåget eller studenten. Och om människor som låtit sig inspireras av ny teknik och nya tankar och andliga vindar.
Under resan har känslan av rotlöshet försvunnit. Numera har jag hundratals personer i mitt släktträd. Det har visat sig att rötterna har spridning i hela Svenskfinland med starka utstickare i Savolax och Tavastland. Under ytan av det urbana samhället vet jag nu att mina rötter ligger djupt i den finska myllan.
