Emma Ahlgren utmanar ofta normer i sitt författarskap. Hon tror att man måste våga fråga sig: gör jag vad som är bäst för mig och de jag älskar, eller gör jag i första hand vad som förväntas av mig?

Barndomen går igen i nästan allt – ”Som om jag inte kan låta bli att gå dit och peta”

litteratur.

Då Emma Ahlgren skriver fiktion är det roligt, absurt, vasst och mörkt. Men hon påminner om att det i verkligheten finns hjälp mot mörker. Det finns terapi och medicin. Och djur. Och ibland också Gud.

14.2.2025 kl. 13:37


I köket hemma i Jakobstad en vinterdag 2025 drar Emma Ahlgren båda händerna genom den norska lundehunden Sansas päls. Ångan stiger från kaffebryggaren och kaffet droppar genom tratten. Efter lanseringen av sin senaste bok, romanen Kettu, försöker hon komma igång med ett nytt projekt, men det tar tid att ställa om.

– Ibland måste det kanske också gå en tid. Risken är att man är väldigt inne i sin senaste text och jag vill ju inte skriva samma historia igen.

I nästa andetag konstaterar hon att samma teman upprepas i nästan allt hon tar sig an. Hon granskar maktordningen mellan djur och människor. Hon skriver om trasiga föräldrar och utsatta barn.

Under en del av hennes egen barndom var det väldigt turbulent hemma. Det har format henne både professionellt och privat.

– Barndomen kommer igen i nästan allt jag skriver. Det är som om jag inte kan låta bli att gå dit och peta, säger hon.

På ett personligt plan får hon ibland kämpa med tilliten till andra människor.


”Det är som om jag ibland har svårt att förstå att människor kan ha nyanser.”

– Jag trivs med djur, men jag tror att jag kan vara ganska dömande och svartvit mot människor. Det är som om jag ibland har svårt att förstå att människor kan ha nyanser.

Hon betonar att hela hennes uppväxt inte var omgärdad av mörker.

– Mestadels har jag haft en bra barndom, men de turbulenta åren har påverkat mig mycket.

Åren mellan 20 och 30 präglades för Emma Ahlgren av depressioner och ångest. Nu är hon 39 år och säger att hon mår ganska bra. Hon är rätt nöjd med tillvaron.

Hon framhåller att det faktiskt finns hjälp mot mörker. Terapi hjälper. Medicin hjälper.

Tidigare har hon haft någon slags målsättning om att inte behöva äta medicin, men livet är nog utmanande ändå.

– Det är ofrånkomligt att människor runt oss kommer att råka ut för saker, bli sjuka och dö. Men då kanske jag kommer att kunna hantera det på ett helt vanligt sätt, utan att behöva bli sjuk.

– Det är inte längre intressant för mig att sitta och fundera på varför jag har lätt att drabbas av ångest och depressioner. Det bara är så. Vissa sorger får man leva med.



Tänk om vi gifter oss för lätt?

Också i texter där Emma Ahlgren inte fokuserar på barnens utsatthet beskriver hon familjeliv och normer med både sanningsanspråk och absurditet. Hon skriver om pappors trötta likgiltighet. Om mammors lamslående leda. I dikt- och prosaverket Hur kärlek fungerar från 2022:

Självupptagen semideprimerad

trebarnsmor


med fertil partner och

litet jordgubbsland


bytes mot


föreningsaktiv

crossfit-mama med


sexlust och simultanförmåga


Vörå



Vad tänker du, finns det lyckliga kärnfamiljer?

– Absolut. Det är kanske inte kärnfamiljen i sig jag är kritisk till. Jag är snarare kritisk till att man till varje pris ska upprätthålla en kärnfamilj, att det i sig ska ha ett mervärde.

– Det är väldigt lätt att försöka leva ett liv som alla andra och tro att det är för en själv. För hur ska man kunna veta? Så tvingar man in både sig själv och sina nära och kära i olika roller istället för att på riktigt fundera över vad var och en vill.

– Det är väldigt mycket fasadteater.

Själv har hon svårt att avgöra om hon har en för skarp blick då hon granskar familjenormer, men hon vet att hon alltid varit lite skeptisk till hur man graderar relationer och familjer. Och det står hon för.


”Det är väldigt mycket fasadteater.”

– Det sägs ju ibland att folk skiljer sig för lätt idag. Jag tycker tvärtom att folk gifter sig för lätt.

– Det är som om vad som helst är okej bara det sker inom ett heterosexuellt äktenskap, där får vilken skit som helst pågå. Men att två människor av samma kön skulle uppfostra barn tillsammans, det är fruktansvärt.

– Sådana samhälleliga orättvisor är jag lite känslig för.

Själv lever hon i vad hon beskriver som en ”jättetypisk kärnfamilj” med man, barn, hundar och hus. Hon noterar att det säkert också kan se väldigt tillrättalagt och puttenuttigt ut utifrån.

– Man får kanske faktiskt fundera över de livsval man gör tillsammans med sin partner. Gör vi vad vi vill eller vad som förväntas av oss? Det tycker jag att är viktigt.


Får du mycket kritik för att du ifrågasätter normer kring familjeideal och djurhållning i ditt författarskap?

– Nej ingen.

– Men kanske ingen har läst? Nu är jag väldigt fördomsfull mot min egen region, men de flesta här läser väl deckare och feelgood. Det är ju det som säljer.


Två stövare som tröst

Medan hon pratar tassar hundarna Tesla och Sansa runt i arbetsrummet på övervåningen i familjens hus. Så småningom lägger de sig till rätta i soffan, men de är uppmärksamma på skiftningarna i rummet. Hundarna sover räv.

Djuren har alltid varit en trygghet i Emmas liv.

– Jag har ett starkt minne av att någon grälar hemma och att jag försöker stänga världen ute. Vi hade två stövare med bruna hängiga öron och jag sitter och knådar en av hundarnas öron mellan mina fingrar.

Det taktila är fortfarande en tröst för henne: att smeka en päls, klia bakom örat, rå om en annan varelse.

I dag är också tron en slags tröst i hennes liv, men så har det inte alltid varit. Den Gud hon blev introducerad till i tonåren dömde henne väldigt hårt.

– Det var så mycket jag trodde att man behövde vara innan man fick säga att man var kristen. Jag tänkte att det inte var något för mig och i gymnasiet var jag fullblodsateist.


”Det var så mycket jag trodde att man behövde vara innan man fick säga att man var kristen.”

Ändå kan hon identifiera en slags längtan som följt med henne hela livet, också då hon trodde att hon var helt utdömd.

– Det är kanske också en sak som bidragit till att jag inte alltid har mått så bra. Att jag trott att jag inte är värdig som människa på grund av tankar jag haft, saker jag gjort och hur jag är.

– Det har tagit ganska länge för mig och Gud att bli vänner.

De senaste åren har relationen mellan dem tinats upp – och prestationskraven sänkts.

– Församlingsarbete har aldrig varit en naturlig del av mitt liv och jag har aldrig fått se den goda sidan av det. Men jag tänker att det också är okej. Jag får ändå ha en tro.




Emma Ahlgren

– Jobbar som bildkonstnär, författare och poet.

– Är aktuell med romanen Kettu (2024).

– Bor i Jakobstad med tre barn, två hundar, en katt och en man.

– Det bästa hon läst på senaste tiden: romanen Din vilja sitter i skogen av Mattias Timander.

– Det bästa hon sett på länge: tv-serien Painkiller.

Text: Rebecca Pettersson
Foto: Rebecca Pettersson


diakoni. ”Så snett kan det aldrig gå att du inte kan komma och tala med oss”, säger diakoniarbetaren Henrika Lemberg i Borgå. 20.5.2022 kl. 12:52

KLIMATET. Upp till 22 miljoner euro kan de evangelisk-lutherska församlingarna lyfta ur sina skogar varje år. När kyrkan ska vara klimatneutral 2030 får många se över sina invanda avverkningar. 26.5.2022 kl. 12:00

livshistoria. 102-åriga Doris Ståhl har varit med om två krig, evakuerat föräldrahemmet under Porkalaparentesen och suttit i Stockmanns källargångar när Helsingfors bombades. Ukrainakriget följer hon med i tidningen. – De arma människorna! Det är så hemskt så man kan inte tänka på det. 27.5.2022 kl. 16:27

KYRKANS SKOGAR. Med sina 4 356 hektar skogar är Karleby kyrkliga samfällighet den största skogsägaren inom kyrkan i Finland. 26.5.2022 kl. 11:59

KRIGET I UKRAINA. Bland dem som flyr kriget är en del de mer utsatta än andra. Vandaförsamlingarna gjorde tidigt ett beslut om vem de främst skulle ta hand om. 20.5.2022 kl. 12:38

Personligt. Elina Sagne-Ollikainen lärde sig tidigt att en människas tid här på jorden tar slut. – Det är viktigt för mig att jag använder den tid jag fått väl. 25.5.2022 kl. 12:15

ANDETAG. Louise Häggström och hennes man valde att säga upp sig från sina jobb och flytta till Bergen, en stad i ett land de aldrig besökt tidigare. Hon bloggar på Andetag-bloggen på Kyrkpressens sajt. 24.5.2022 kl. 08:26

LÄGER. I slutet av juli ställs Sabina Wallis inför sitt eldprov: att vara lägerledare vid sommarlägret i Pieksämäki. Själv har hon varit där varje sommar sedan hon var ett halvt år. 23.5.2022 kl. 18:00

TJÄNST. Domkapitlet har fått in fem ansökningar till tjänsten som stiftsdekan. För jobbet, i vilket man framför allt lägger upp prästernas fortbildning, presenterar de sökande olika meriter. De "kan Åbo Akademi", "kan regnbågsfolket" eller "kan dialogen med väckelserörelserna". 20.5.2022 kl. 16:20

domkapitlet. Domkapitlet ändrar på hur församlingspastorerna tillsätts. 19.5.2022 kl. 15:57

FÖRSAMLINGSSAMMANSLAGNING. Den föreslagna nya församlingen, som ska bestå av Malax, Petalax och Bergö församlingar, verkar inte kunna heta något där ortnamnet Malax ingår. 18.5.2022 kl. 15:56

FÖRSAMLINGSVALET. Låt inte studier och andra framtidsplaner hindra dig från att ställa upp i församlingsvalet, säger Nicolina Grönroos. 16.5.2022 kl. 13:11

GAMMAL KYRKA. Björnholmens kyrka i Jakobstad hade varit till salu i ett år innan någon vågade ta sig an projektet. De som vågade är Lars och Monica Granlund. De såg möjligheter i byggnaden. 12.5.2022 kl. 15:41

FÖRSVAR. Carolina Lindström är kyrkoherde på Åland och underlöjtnant i 
reserven. Hon känner att folk plötsligt insett att försvarsmakten behövs till något. 12.5.2022 kl. 12:03

RELIGIONSLÖSHET. Finlandssvenska kulturkretsar i Helsingfors utropade på 1900-talet religionen som ett etablerat hyckleri. Men ingen har forskat i hur religionslösheten har nedärvts privat i familjer. Som när skådespelaren Tobias Zilliacus växte upp. 11.5.2022 kl. 19:00

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36

konflikt. Puls Helsingfors och Christoffer Perret svarar på frågorna kring gemenskapen som lämnat Petrus församling i fråga-svar-form på Puls Helsingfors webbsida. ”Vi fick klara besked”, säger de – men kyrkoherde Pia Kummel-Myrskog menar att diskussionen knappt hann börja. 25.8.2024 kl. 11:57

SPLITTRING. En stor del av de lekmän som varit aktiva i Puls-gemenskapen i Petrus församling i Helsingfors lämnar Petrus och bygger något nytt. De hade sin första samling i SLEY:s utrymmen i Helsingfors igår, söndag. 19.8.2024 kl. 14:33

SÖNDAGEN. Vi människor söker mening, vi söker förklaringar och logiska resonemang för att kunna förklara världen. Vi vill kunna förklara det vi ställs inför, särskilt då olycka drabbar oss. Varför sker det här? Varför sker det här mig? 18.8.2024 kl. 09:00