När man vänder in på vägen till Krämars gård är all åkermark och alla skogar som syns runtomkring familjen Långstedts.
På 1830-talet sålde den bonde som odlade marken sin gård, och Nina Långstedts förfäder köpte den. Sedan började de bygga huset – det tog tjugo år. 170 år senare står det kvar.
– Man har djupa rötter när man är uppvuxen på en bondgård. Det är så självklart att jag inte ens tänker på det.
Att bli bonde på Krämars var något hon gled in i, inget hon medvetet planerade.
– Men nu efteråt märker jag att pappa uppfostrade mig till att bli bonde. Han tog mig med när han skulle ta hand om djuren – vi hade grisar på den tiden. Och så gav han mig små uppdrag: kör traktorn dit och gör det här.
Hon var en pojkflicka och tyckte om utmaningar, och kände sig aldrig pressad. Att bli agrolog vid ”Skuffis” i Åbo var ett lätt och självklart steg.
När hon var 35 år flyttade hon tillbaka till Krämars. På den tiden fanns det ett politiskt beslut om att föryngra bondekåren, så läget var lämpligt för ett generationsskifte.
– Två år senare dog min pappa i hjärntumör, bara som 58-åring – han var lika gammal som jag är idag. Då ville jag på allvar ta hand om gården. Det betydde mer för mig än allt i världen.
Nina Långstedt har egna höns som förser familjen med ägg.
Långt hår och grön tröja
Det första stora beslutet hon fattade som bonde var att gå över till ekologisk odling. För hennes var det en samvetsfråga, och något som hade väckts redan under studietiden.
– När jag studerade sa vår växtodlingslärare att de som odlar alternativt är människor med långt hår och grön ylletröja.
Och hade du långt hår och grön ylletröja?
– Jo! säger hon och brister ut i skratt.
– När jag tog över gården var det en frihet att jag fick göra allt på eget sätt. Det var onödigt att spekulera i vad pappa skulle ta tyckt om det ena eller andra, det var bara att göra.
Det var också en social utmaning att bli ”ekobonde” – som sagt: håret och ylletröjan och allt det.
– Jag var också rädd för att misslyckas med odlingen, eftersom den var obekant för mig. Tänk om det kom en massa skadeinsekter och ogräs? Men det hände aldrig.
Att odla ekologiskt innebär mer jobb.
– Du kan inte hämta en burk med kemikalier när du ser att något är fel, du måste göra saker i rätt tid och kanske planera mer medvetet.
En ödesfråga
För henne är klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald något hon tänker på och arbetar med hela tiden, i sin vardag. Hon tänker på det när hon odlar, hon tänker på det när hon konsumerar, när hon ordnar kurser, bjuder gäster, ingår i nätverk och organisationer.
– Det engagerar mig så mycket, för det är en ödesfråga för vår planet och för vår framtid. Det är en stor sak att binda koldioxid i jorden, att binda den i vår odlingsjord.
Ett av målen vid klimatmötet i Paris har varit att få kolreserverna i jorden att öka med fyra promille per år. Det motsvarar människans årliga koldioxidutsläpp.
– Det kan vi sköta genom att förändra vårt jordbruk. Det enda sättet att någonsin förändra något i världen är att börja vid gräsrötterna.
Hon tänker på flygbilder från Europa – hur de såg ut för 80 år sedan och hur de ser ut idag.
– På kort tid har vi förstört jättemycket. Vi har tagit i bruk en alltför stor del av naturen. Vissa människor säger att människan är orsaken till allt ont och människan borde utrotas – så ser inte jag på det. Människan hör absolut till naturen. Vi borde bara börja bete oss som en lite mer nyttig art. Vi har haft en lite för stor tro om oss själva som förvaltare.
Det är utmanande att jobba med något som samtidigt är så viktigt och så omöjligt. Miljöskulden kommer att betalas av de kommande generationerna, ändå lever vi fortfarande i en värld där vi vill ha snabba cash.
Diskussionen om den så kallade gröna omställningen är nödvändig men väldigt komplicerad, tänker hon. Det handlar om mer än teknik och energiformer.
– Fler och fler kritiska röster talar om att ekvationen med den gröna omställningen inte går ihop. Vi kan inte bygga så många vindkraftverk att vi kan fortsätta konsumera som nu. Vi kan inte fokusera på tillväxt. Vi måste börja fundera på att spara.
Många känner uppgivenhet inför allt det här. Man undrar om man ska göra sig besvär när det ändå är så hopplöst. Känner du att det är hopplöst?
– Ja, det är hopplöst, svarar hon snabbt.
– Det är hopplöst. Det är hopplöst och jättesorgligt, och vi kan inte lura oss med att det räcker med att vi sorterar plast.
Hon funderar en stund.
– Den här jämförelsen kanske haltar, men: För en människa som fått besked att hen är allvarligt sjuk blir livet mer värdefullt. Det är samma sak med det här. Livet blir mer värdefullt när du ser att det är hotat, och när du inser hur värdefullt det är mår du på sätt och vis kanske helt okej.
För henne själv har det betytt mycket att ingå i ett nätverk av andra som tänker likadant. Det är viktigt för henne att vara aktiv i kyrkopolitiken, och kunna påverka hur kyrkan förvaltar sina skogar.
Hon förväntar sig att det finns ekologisk mjölk i den lilla butiken i Svartå, och därför finns där ekologisk mjölk.
– Men tanken om tillväxt är så djupt rotad i oss och i alla våra politiska partier. Vi tror att tillväxt betyder livskraft, men det gör det inte alls. Vi pratar om livskraft men vi glömmer livskvalitet. Vad räcker till för att leva ett gott liv? Vi har en grym överkonsumtion av nästan allt. Om du studerar vad som leder till lycka: inte är det konsumtion.
Och varför sätter vi så stor tilltro till att fixa klimatet med ny teknik?
– Jag tror överlag att vi behöver ha en mer ödmjuk hållning till naturen och naturens system. Det är ett fantastiskt system, något en människa inte kan skapa. I en matsked av fruktbar jord finns det mer mikroorganismer än det finns människor på jordklotet. Vi kan inte gå dit med en burk och förändra det, vi behöver ta ett steg tillbaka.
Den här ödmjuka inställningen går på sätt och vis igen i hennes tro. När hon var yngre funderade hon på om det är vi som skapar Gud eller Gud som skapar oss.
– Men det funderar jag inte på mer. Jag läste teologi när mina barn var små och grävde i min tro. Idag känner jag mig lyckligt lottad för att min relation till Gud finns i min benmärg: jag behöver inte fundera på den.
Ett bra liv
På Krämars ser hon sig som en förvaltare: en person som tar hand om gården en stund, tills följande person tar över. Det är som med oss alla: vi förvaltar jorden en kort sekund, innan våra barn tar över.
För att klara av det måste vi tänka på vad som räcker till för ett bra liv. Själv behöver hon inte mycket.
– Inget jag konsumerar ger mig längre en kick. Inte en ny bil, ingenting. Jag behöver inga lyxresor, jag behöver bara cykla till havet eller se en bäck i skogen.
– Redan i 25-årsåldern har vi lärt oss att våra val får konsekvenser. Om vi väljer att äta en morot som är odlad i näringsrik jord har den mer näring i sig, äter vi den mår vi bra och blir inte så lätt sjuka. Väljer vi den moroten väljer vi samtidigt ett system som ger renare vatten och luft. Det handlar om mig och mina små val.
Ute på Krämars åkrar finns en källa. Den flödar året om och fryser aldrig, både sommar och vinter är vattnet åtta grader. I den kan man vinterbada.
– Vi har ofta internationella vagabonder och praktikanter boende hos oss. För dem är källan väldigt exklusiv. De har sett alla femstjärniga hotell, ändå kommer de tillbaka för att dela kylskåp och dusch med oss. Det kom en kvinna från Paris en gång, tittade på källan och sa att dit går hon aldrig. Efter ett tag hade hon ändrat sig och ville vara ett med naturen.
