Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Vad gör en kristen när hon står i en andlig öken?

ANDLIG TORKA.

Ivern är borta. Gud är tyst och bönen en ansträngning. Någon gång bestämde vi oss för att tro, kanske nyligen eller kanske för trettio år sedan. Det var så fint på den tiden! Det var så lätt att be. Vi var så ivriga. Vi tänkte att vi hade listat ut allt: så här skulle det härefter vara i vårt liv, så här helt och kärleksfullt och hängivet. Vi tänkte att det skulle vara lätt. Vi tänkte att vi hade hittat hem.

6.2.2025 kl. 12:10

Men efter ett år eller två eller fem eller tio började något som brukade blomma torka ut. Det kom en svacka. Det var som att förlora förälskelsen: plötsligt började saker som brukade få vårt hjärta att skälva kännas påfrestande.

Varför fanns det så många irriterande medkristna? Varför var Gud så tyst och fördold? Varför hade vi tappat lusten att be? Varför hade vi förlorat lusten att berätta de goda nyheterna för andra?

Varför hade vi börjat undra om det ens fanns några goda nyheter?


Om det finns något kyrkofäder, teologer och erfarna kristna har att säga om trons svackor och ökenperioder är det: det är normalt. Det är fullkomligt normalt.

Det är viktigt att tänka på den saken särskilt om du är en person omgiven av kristna som beter sig som om Gud var deras bästis och älskade att messa dem hela tiden. Om det konstant piper i kompisens telefon och hen kastar sig över meddelandena med förtjusta utrop och kärleksfulla, inåtvända leenden är det jobbigt att ens egen telefon är tyst.

Jag och min vän Robin gjorde en gång ett poddavsnitt om felsökningen. Det är den process man som kristen så lätt hamnar i när Gud känns tyst och bönen knastrar av ansträngning. Det är då man börjar undra: är det fel på min telefon? Är det fel på Guds telefon? Är det operatören? (Vem är operatören?)






Listan över möjliga fel kan innehålla punkter som: 1. Jag har kanske gjort något fel i mitt liv, typ en synd (man kommer tyvärr alltid på något). Det vill säga: Gud är möjligen sur på mig och om jag kunde lista ut varför och ändra på saken kommer allt det här att lösa sig. 2. Det är det att jag inte lyssnar tillräckligt. Om jag skulle be mer och läsa Bibeln mer och lyssna mer på lovsång skulle allt bli bra, för då skulle jag höra Gud igen. (Problemet är att i en svacka har jag ingen som helst lust att göra något av det där.) 3. Jag borde kanske förlåta någon. (Här gör man en mental lista på alla som borde förlåtas och undrar om de faktiskt är förlåtna.) 4. Jag borde kanske inte ha kollat in de där tarotkorten år 1995, kanske det är det. (Eller österländska kampsporter, horoskop eller en bok om häxor.)

Den här fasen är mycket utmattande och försätter en ofta i ett tillstånd av förvirring, nedstämdhet och en obestämd känsla av skuld och hopplöshet.


Om du har möjlighet att samtala med en erfaren kristen, få själavård eller kanske läsa en bra bok kommer du efter den här fasen förhoppningsvis tillbaka till den enda vettiga förklaringen: Du har inte gjort några större fel än någon annan och din svacka är fullkomligt normal. Ett kristet liv består av perioder då allt blommar, men också av perioder då allt vissnar och torkar ut.

Därefter följer en period av protest och förundran. Du börjar undra: varför?


Här har kyrkofäderna och de kristna författarna och själavårdarna ett klassiskt svar att komma med: Gud vill att du ska söka Gud själv och inte din härliga upplevelse av Gud.

Den katolska biskopen Robert Barron som föreläser om det här ämnet på Youtube kallar våra belönande upplevelser av Guds närhet för consolations, det vill säga tröst.

Och tröst försätter ofta en kristen i ett tillstånd av förtröstan. Jag ber, Gud svarar. Så underbart! Jag undrar vad jag ska ta mig till, Gud leder in mig på rätt väg. Härligt, det är så här världen fungerar!

När allt det här försvinner ligger misströstan nära till hands, men som Barron säger ska man snarast klamra sig fast vid Winston Churchills råd: Vad gör du när du går genom helvetet? Du fortsätter gå. Keep moving.


Johannes av Korset menar att målet är att älska Guds vilja mer än känslan. Därför tar Gud bort de sinnliga upplevelserna. Därför famlar vi framåt i mörkret. För att det är mörkt får vi syn på Gud bättre, allt det trevliga och distraherande är borta för att vi ska kunna se det som är viktigt. Det vill säga Gud.

Här frågar sig själavårdarna också vilken skilladen är mellan en trons ökenperiod och exempelvis depression.

Skillnaden är ivern. Om vi vill få syn på Gud fast han är så tyst och frånvarande, om vi ivrigt söker kontakt, då är vi inte deprimerade. (Av egen erfarenhet kan jag ändå säga att det inte är så lätt att avgöra, eftersom desperata rop kan påminna väldigt mycket om iver.)

Framåt, trogna soldater. Målet: Att följa Guds vilja.

Men åh vad det är svårt att följa Guds vilja i en värld där Gud syns vara bortraderad.


Jag undrar ibland över om Gud räknat med ett svinn. Hur många personer trillar av kärran i det här skedet? Hur många ger upp? Hur många resignerar? Hur många blir bittra? Hur många säger att de lurade sig själva när de någonsin trodde att det fanns en Gud?

Och vad gör Gud med dem som vacklar och faller? Skickar han dem tröst igen när han ser att de var svaga och inte klarade sin prövning?

Men samtidigt inser jag att desperationen, flykten och uppgivenheten kanske har att göra med att vi missförstår det där med ”att göra Guds vilja”.

Det är inte som en arbetsdag som aldrig tar slut (utan kaffepauser dessutom). Det är något skojigare.


Den amerikanska jesuitprästen Walter Ciszek sändes till Polen i slutet av 30-talet. När de tyska och sovjetiska arméerna intog landet år 1939 flydde han tillsammans med många andra till Sovjetunionen. Där blev han arresterad av den sovjetiska hemliga polisen, tillbringade fem år i fängelse och sedan femton år på fångläger i Sibirien. Han återvände till USA år 1963.

I sin bok He Leadeth Me skriver Ciszek att han under tiden i fånglägret funderade mycket på hur han skulle kunna stå ut med sin framtid. En dag fick han en uppenbarelse: Guds vilja är inte något abstrakt vi måste lista ut (och stå ut med), den uppenbarar sig för oss varje dag. ”Den enkla sanningen är att hans vilja är vad han faktiskt väljer att skicka till oss varje dag: omständigheter, platser, människor, problem”, skriver Ciszek.

Det som hjäper oss i de här lägena, skriver jesuitbrodern och författaren James Martin, är insikten om att ”detta är vad Gud vill att du ska vara med om vid denna tidpunkt”.

Det finns ett ord för det här i terapitermer: acceptans.


Under en middag häromkvällen berättade en vän, som vuxit upp i Italien, om sin mamma. Hennes liv var fattigt, torftigt, på många sätt olyckligt.

Men hon var inte olycklig. Hon kunde se, sa vännen, skönheten i allt. Hon kunde vara glad över en blomma en hel dag.

En sådan helgonlik glädje över det lilla är få av oss förunnad. Men när vi haltar vidare i öknen och försöker acceptera det som sker just nu, det som Gud placerat oss i precis idag, kan det ändå vara klokast att spana efter det lilla. ”De som överlämnat sig själva åt Gud lever alltid gåtfulla liv och får av Gud ta emot enastående och mirakulösa gåvor genom de mest alldagliga, naturliga och slumpartade erfarenheter i vilka det inte verkar finnas något ovanligt”, skrev den franska jesuitprästen och författaren Jean-Pierre de Caussade under första halvan av 1700-talet.

Så leta efter tecken. Öppna hjärtat. Ge inte upp.

Text: Sofia Torvalds


jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

mathjälp. Helsingfors-hjälpen avslutades för att behoven inte längre ser likadana ut som i våras. Men församlingarna erbjuder fortfarande mathjälp och samtalsstöd, och dörrarna till de gemensamma måltiderna har öppnats på nytt. 16.9.2020 kl. 00:01

Närpes. Mikaela Björklund är färsk stadsdirektör i Närpes. Bakom sig har hon många år av engagemang i lokalsamhället, med början från när hon var tonåring i församlingen. Tron är grunden hon står på – den gör det naturligt att vilja vara med och bygga samhället för medmänniskorna. 17.9.2020 kl. 10:30

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58

kyrkoherdeval. Den lediganslagna tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors har lockat två sökande. De som visat intresse för tjänsten är Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog. 8.1.2024 kl. 13:21

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06