Skruttet döptes i domkyrkan dagen före morsdag för 1,5 år sedan. Tiina har en gudstro, även om den fick sina törnar under den långa perioden av barnlöshet.

”Skruttet” är deras stora mirakel – mamman Tiina Kumpuvuori föddes med en cp-skada

MIRAKEL.

För Tiina Kumpuvuori har det varit ett mål att trots sin cp-skada kunna leva ett så normalt liv som möjligt – och att bilda familj. – Jag vill inte vara den som man tycker synd om.

2.1.2025 kl. 08:56

För 51 år sedan hade Tiina Kumpuvuoris mamma åkt till Åbo för att föda. Men hon blev hemskickad igen trots att hon väntade tvillingar och led av havandeskapsförgiftning.

– Det var tur att hon inte steg på bussen till Ekenäs, för då skulle jag inte finnas, säger Tiina Kumpuvuori.

– I förlossningssalen skrek mamma att hon ville ha kejsarsnitt, men det fick hon inte. Hade hon fått det skulle jag antagligen inte ha min cp-skada.

En cp-skada beror på att ett barns hjärna fått en skada före tvåårsdagen – i Tiinas fall skedde det under förlossningen. Tre av hennes extremiteter är skadade och hon sitter idag i rullstol. Under uppväxten försökte man korrigera skadan med ortopedens kniv.

– En del saker blev bättre och andra sämre – jag har blivit fotopererad tolv gånger.

När Tiina var barn på 70- och 80-talet hörde det till funktionsvarierades vardag att skickas på habilitering. Fyra månader om året bodde hon på Folkhälsans habiliteringsavdelning på Topeliusgatan i Helsingfors.

– Jag saknade mitt hem i Ekenäs jättemycket. Värst var kvällarna och nätterna. Men jag fick också många vänner där – och lärde känna huset. Jag har lekt så mycket i Folkhälsans korridorer så jag kan dem som mina egna fickor.






Blev tystlåten och nedstämd

När Kyrkpressen intervjuar Tiina Kumpuvuori är det hennes födelsedag – och dagen till ära är också hennes och mannen Jukkas barn, som kallas Skruttet, hemma från dagis. Just idag passar Skruttet på att sova en extralång dagslur.

– Ibland kan jag fortfarande inte tro att vi har barn. Jag kan vakna på morgonen med en känsla av förundran.

För henne har det som vi andra kallar ett vanligt liv aldrig varit en självklarhet. Inte att gå i vanlig skola, inte att gifta sig – och absolut inte att få barn.

– På habben var jag ett spralligt barn, men i skolan var jag väldigt mobbad och det gjorde mig tystlåten och nedstämd.

Sista året i gymnasiet flyttade hon till Åbo och avslutade skolgången i Katedralskolan där. Sedan började hon studera etnologi vid Åbo Akademi.

– Jag tänkte nog att jag kommer att bli ”gamalpiga” (säger hon på Ekenäsdialekt). Jag tänkte att det är mitt öde. Jag hade länge sagt till min bästis från Ekenäs att jag tar aldrig en funktionsvarierad man, det räcker med en i familjen. Men man ska aldrig säga aldrig. Det var Jukkas utseende och lynne som fick mig att ändra mig. Jag såg inte rullstolen.

Vid det laget hade hon också blivit mer du med sin egen funktionsvariation.

– Jag ville inte längre vara den som man tyckte synd om.


”Ett horribelt besök”

Det tog sju år efter att de träffades innan Tiina Kumpuvuori och mannen Jukka gifte sig. I två år väntade de på en ramp upp till koret i domkyrkan i Åbo, för de ville kunna ta sig dit också med rullstol.

Sedan inledde de fertilitetsvård. De sökte sig till den offentliga vården med ett intyg på att de hade normalt IQ och var kapabla att ta hand om ett barn. De fick nej.

– Det var ett horribelt besök. Den person som tog emot oss överartikulerade när hon talade till mig, som om jag varit dum. ”Förstår ni att ett treårigt barn springer?” fick vi höra. Hon sa också att hon måste följa lagen – och då undrade min man vilken lag hon hänvisade till. Han är jurist, säger Tiina.

Efteråt undrade de om andra par fick samma frågor. Får den som har fel på sin vrist en fråga om huruvida hon kan springa ikapp ett barn?

– När man är funktionsvarierad är man lite som offentligt byte. Man får fråga lite vad som helst av oss.

Efter den erfarenheten hade de inget annat val än att söka fertilitetsvård på privata sidan. Där blev de väl bemötta, och det var tur eftersom vården blev lång – hela tolv år.

– Det var hoppet och envisheten som höll vår barnlängtan vid liv. I slutändan var det många som sa att vi ska ge upp, det kommer inte att lyckas. Vårt barn är ett underverk. Det är kanske för att vi väntat så länge som jag fortfarande har svårt att förstå att barnet är mitt.


Njöt inte av graviditeten

Men de tolv åren av väntan var väldigt tunga.

– Jag hade svårt att träffa folk som fick barn, det påminde mig om det jag inte själv klarade av. Jag hänger fortfarande ibland på Simpukkas (förening för barnlösa) webbsidor och irriterar mig över människor som gnäller fast de försökt få barn bara i ett år.

När det sista embryot placerades in i Tiinas livmoder vågade hon inte hoppas mer. Hon kan inte påstå att hon njöt av graviditeten överhuvudtaget.

– På grund av min ålder och på grund av min mammas havandeskapsförgiftning var jag under ständig kontroll. Och allt gick bra.

Skruttet föddes med kejsarsnitt för snart två år sedan. Kejsarsnittet var något som Tiina krävde.

– Jag talade med många läkare om det innan det ordnade sig, och varje gång jag träffade en läkare sa jag till dem: Titta på mig, jag vill inte ha en cp-skadad till i familjen.

Och till slut träffade hon en läkare som sa: Du får absolut kejsarsnitt.

– Hon talade svenska också! Jag är van vid att kämpa för mina rättigheter och är hård med att hålla på svenskan också.

Kampen slutade inte där. Det var först i sista sekunden de fick beskedet om att hennes man Jukka kunde vara med på förlossningen – problemet var att sjukhuset inte i tid fixat en rullstol som fick komma in i operationssalen. Och på förlossningsavdelningen fanns inte ett skötbord som gick att sänka så lågt att Tiina eller Jukka kunde byta blöjor på sitt barn själva.

– Och då hade vi påpekat det månader före förlossningen. Man måste vara så ihärdig hela tiden, och ibland är människor inte lyhörda.


Kommer Skruttet bjudas på kalas?

Vid det här laget av intervjun har Skruttet vaknat, och Tiina har bytt blöja med hjälp av en personlig assistent. Skruttet hoppar omkring i lägenheten med stor energi och pratar: stjärna, tomte!

– Vårt barn är så mycket rörligare än sina föräldrar – men så var också jag ett väldigt rörligt barn före mina operationer.

Skruttet döptes i domkyrkan dagen före morsdag för 1,5 år sedan. Tiina har en gudstro, även om den fick sina törnar under den långa perioden av barnlöshet.

– Alla gudföräldrar har någon sorts funktionsvariation. För oss har det varit viktigt med mångfald.

Ibland bekymrar hon sig för Skruttets framtid. Kommer hen att bli mobbad? Kommer hen att bjudas på kalas fast föräldrarna sitter i rullstol?

– Vi har ett envist, energiskt och humoristiskt barn. Jag hoppas att hen ska kunna stå på sig.

Hon märker att de andra barnen på dagis än så länge inte förundrar sig över hennes rullstol.

– När jag tas ut från invataxin är det någon dagiskompis som ropar: Skruttets mamma kommer! De tycker inte det är något speciellt med det.

Vad Skruttet tycker om att mamma och pappa sitter i rullstol funderar hon också på.

– Några gånger har hen sagt: ”Mamma, pappa pipi.” Kanske hen tänker på att vi inte kan gå?

Hon drömmer om en tillgänglig och accepterande värld.

– Jag drömmer om en värld utan långa blickar. Attityderna och samhällsklimatet har blivit sämre. Det är strängare tider, och jag orkar inte alltid kämpa.

Hon vänder blicken mot Skruttet, som demonstrerar sin förmåga att gå baklänges och att rabbla upp alla karaktärer i Babblarna.

– Du ser hur Skruttet rör på sig! Vårt barn är ett mirakel.


Barnet kallas Skruttet i den här intervjun för att skydda hens integritet.

Text och foto: Sofia Torvalds


Liljendal. Från och med februari kommer Lappträsks svenska församling och Liljendal församling att dela på en kyrkoherdetjänst. Samtidigt dras de nuvarande kyrkoherdetjänsterna i församlingarna in. 28.11.2013 kl. 14:40

När teologi är som bäst är det ett samtal där våra uppfattningar bryts mot andras uppfattningar. Jag blir utmanad av åsikter som inte stämmer överens med mina egna, säger Josef Forsling. 28.11.2013 kl. 09:00

Karleby församling. I Karleby församling är känslorna delade inför beskedet att Peter Kankkonen går i pension – i ena lägret förväntan, i andra oro. 27.11.2013 kl. 08:00

Julradion. För fjärde året i rad kan man lyssna på julmusik på svenska över internet. Det är kanalen julradion.fi som återigen slår upp sina dörrar den första december vid midnatt. 26.11.2013 kl. 08:00

Kristian Lundberg. Kristian Lundberg får bibelpris för sitt sätt att använda bibliska texter om hopp och förtvivlan. 25.11.2013 kl. 15:12

GA. Purmo församling var den församling i Borgå stift som samlade in mest pengar för Gemensamt Ansvar. 25.11.2013 kl. 15:09

Stiftsdekan. Magnus Riska och Monica Heikel-Nyberg har sökt tjänsten som stiftsdekan vid domkapitlet i Borgå stift. 22.11.2013 kl. 15:46

Gun-Maj Näse använder gärna det trasiga fåret för att presentera evangeliet och Jesus kärlek. Den kärleken bar familjen även då det äldsta barnet dog. Händelsen ledde till att hon prioriterade om. Nu går hon i pension som stiftets sannolikt sista församlingsanställda lektor. 14.11.2013 kl. 00:00

psalm. Arbetet med psalmbokstillägget fortskrider. Grovjobbet är gjort och nu väntar finslipning. På stiftsdagarna fick deltagare provsjunga en del av de föreslagna psalmerna. 19.11.2013 kl. 13:55

Kaplanen Tomas Ray i Johannes församling i Helsingfors valdes i måndags av domkapitlet till stiftssekreterare för mission och internationellt arbete. 18.11.2013 kl. 16:20

Stiftsdagar. En mäktig och hjärtevarm festmässa avslutade det svenska stiftets tre dagar långa firande. 17.11.2013 kl. 17:14

Konflikterna i Johannes församling har tärt på kyrkoherde Stefan Djupsjöbackas krafter. 15.11.2013 kl. 14:52

Arbetsmarknadskonflikt stör postutdelningen. 15.11.2013 kl. 10:56

I sitt arbete som lärare försöker Jerker Ohls få det unika som finns i eleven att blomma upp. Han ser att Gud satt det fina och ärliga i den människan. 14.11.2013 kl. 06:35

Men kristendomen behövs i skolan, anser många lärare. Det framgick vid en öppen diskussion i Vasa som SFP:s specialförening Kristet samhällsansvar och dess regionutskott i Österbotten ordnade. 12.11.2013 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. På söndagen installerades Niklas Wallis som kyrkoherde i Kronoby församling. Wallis valdes redan hösten 2020 och tillträdde tjänsten för ett år sedan men på grund av pandemin har installationen fått vänta. Och när den nu blev av fick det ske utan biskop Bo-Göran Åstrands närvaro då han satt i karantän. 23.1.2022 kl. 13:32

utmattning. – Jag var som en julgran. Alla hängde mer och mer på mig, också jag själv. Och jag såg ju så fin ut, och hade inga ben att promenera därifrån med, säger Janne Kütimaa om att bli svårt utbränd. 21.1.2022 kl. 11:56

Larsmo. Då pandemin sköt upp en inplanerad kurs valde Boris Salo att spela in kursen i stället. Nu får flera församlingar glädje av den. 20.1.2022 kl. 14:00

Bibel. Som ung smugglade Håkan Nitovuori biblar till Sovjet. I en specialsydd underskjorta bar han iland biblarna i Tallinn. 20.1.2022 kl. 09:43

journalist. Jan-Erik Andelin börjar jobba för Kyrkpressen i februari. De senaste tolv åren har han varit journalist vid HBL. 19.1.2022 kl. 17:25