Johannes Häger är ute med nya bandet Streetlight.

"Öppnade väg för mig, men lovsången är inte heligare än andra musikstilar"

musik.

Efter många år inom kristen musik vill Johannes Häger nu jobba utom kyrkornas väggar med sitt nya band. Men touchen i texterna av hans tro har inte försvunnit.

12.12.2024 kl. 10:00

På en musikbar i Jönköping släpper det lokala bandet Street­light sitt första album en lördagskväll 2023. Det är melodisk vuxen­rock i genren Toto och Journey från 1980-talet.

– Det sägs att den musik man lyssnar på när man är sjutton kommer att följa med resten av livet, säger Johannes Häger som har skrivit de flesta låtarna på debutalbumet Ignition.

Brittiska Classic Rock Magazine i London kallar det ”en klart lysande start av ett band med en jätte­potential”.

Johannes Häger från Larsmo är sedan början av 2000-talet en musikprofil inom kristen musik med tonvikt på lovsång i Finland och Sverige. Han reste också med sin fru Lina som sångduo på kristna samlingar och festivaler.

"Far och son, Gud och människa. Om att vända om och komma hem igen,"

Sedan pandemin har de hållit paus. I dag vill Johannes Häger gärna jobba utan­för kyrkans väggar. Streetlight är inte ett uttalat kristet band; texterna grundar sig däremot fortfarande i hans kristna livssyn.

– I den förlorade sonen-perspektivet, far och son, Gud och människa. Om att vända om och komma hem igen, om längtan efter närhet och intimitet, säger han.

Ner för kanan och upp igen

Lite senare i livet än många andra blev Johannes och Lina Häger föräldrar. Deras son är nu två och ett halvt år. Kring honom blev också en av låtarna på debutalbumet, Chutes
and ladders
, till.

Då väntade vi Zacharias, och jag skrev den som en text till honom. Om far och son, men också som en Gud och männi­ska-text. There will be chutes and ladders, det är rutsch­kanor i livet att åka utför, och stegar att klättra upp igen när man har hamnat på ruta ett.

Studio i röd stuga

Vid den vindlande gamla landsvägen mellan Gränna och Huskvarna i Småland visar en skylt uppåt kullarna: Musik­studio.

I en röd stuga i en gårdsgrupp ovanför insjölandskapet lever Johannes Häger i dag på att vara studio­tekniker, allround­musiker, back vocal och arrangör för allt från musikstuderande i trakten till artister på topplistorna i Sverige.

Någonstans finns drömmen om att vara ute och spela mera med Streetlight och kanske ha en del av inkomsterna från det. Bandet är lanserat på en italiensk rocklabel med band från hela världen.

"Jag sitter aldrig med gitarr eller piano bara för att oplanerat komma på någonting. Jag sätter mig ner för att skriva en låt."

Idéord på mobilen

Johannes Häger skriver aktivt nya låtar, nästan alltid på beställning, säger han.

– Jag sitter aldrig med gitarr eller piano bara för att oplanerat komma på någonting. Jag sätter mig ner för att skriva en låt och värka fram idéer. Ofta utgår jag från låtens titel, ord eller fraser jag har samlat på mobilen, från filmer, tv-serier och så vidare.

I sin egen studio får han snabbt till en demo, programmerar trummor och bas, spelar gitarr och synt själv och sjunger en demotext på nonsens­engelska för att få soundet.

– Och sedan får den vila en vecka eller två, och så hör jag på nytt om idén höll eller inte.

Uppvuxen vid Inremissionshemmet

Johannes Häger växte upp kring Luthersk Inre­missions bas i Larsmo. Hans pappa var predikant i föreningen och hans mamma redaktör för dess tidning och värdinna på Inremissionshemmet.

I syskonskaran fanns inga stora krav på att Johannes, näst yngst, skulle sitta med på möten och gudstjänster.

– Jag gick mera utanför och kollade hastighetsmätarna på de parkerade bilarna, hur fort de gick.

"Själv gillade jag Herreys. Mina kompisar lyssnade på Kiss."

I Johannes barndom hade lovsångs­genren inte brutit igenom. Vid Inremissionens gudstjänster sjöng man ”bibelkörer”, enklare medi­tativa sånger under förbönen, minns han.

– Själv gillade jag Herreys. Mina kompisar lyssnade på Kiss, men dem fick jag inte lyssna på hemma. När de spelade Kiss gick jag hem. Men nu efteråt kan jag tänka att det var då min fascination för hårdrock började.

Johannes Häger lärde sig spela trummor av sin äldre systers man, lärde sig gitarr och hade snart sitt första band, Vivid Veins.

– Men hårdrock med elgitarr och trummor var inte okej i Larsmo församling på det glada 80-talet. Vi var ett kristet band med kristna texter, men vi fick inte spela inom kyrkans väggar. Vi tyckte det var löjligt, och mina föräldrar stod också på min sida.

Onväntad nytändning av lovsång

Efter några års musikstudier i Åbo hoppade Johannes Häger av och blev ungdoms­ledare i Nykarleby. Och sedan kom Piteåresan med lovsångsteamet där han spelade gitarr. Fast motvilligt; den musikaliskt rätt så enkla lovsången var inte riktigt hans grej.

– Jag försökte först hitta någon ursäkt att inte behöva åka. Men veckan på en Oas-konferens blev en ganska stor andlig upplevelse för mig. Jag fick på något sätt uppleva den helige Ande på ett nytt sätt, och lovsången blev en hjälp i min gudsrelation, att komma närmare Gud.

Johannes Häger flyttade till Sverige för att studera vidare i den kristna musikgenren. Där träffade han också sin fru Lina, uppvuxen i en frikyrklig pastorsfamilj. För snart 20 år sedan kom sedan hans eget första album med lovsånger, Lovsångsljud ut.

"Vi kristna lägger energi på gränser mellan vi och dom, istället för att fokusera på centrum, på Jesus. Som har en öppen famn."

Worship-kulturen loopar kring pengarna

Från de enkla lovsångsteamen till dagens worship-kultur – Johannes Häger är fundersam inför utvecklingen:

– Det är väldigt influerat av Hillsong och några amerikanska församlingar som nästan har patent på genren. Musikstilen är stor och svulstig med mycket atmosfär i ljudbilden. Det är långa låtar på åtta-nio minuter och mycket upprepningar. Men man har märkt att det funkar, också kommersiellt.

– Men gudstjänstmusiken kommer att förändras. Lovsången är inte heligare än andra musikstilar och varar inte för evigt. Jag tror solo eller mer förmedlande sång kommer att bli vanligare igen.

Särskilt under pandemin har Johannes Häger också tänkt mycket på kyrkan i stort.

– Vi kristna lägger så mycket energi på gränser mellan vi och dom, istället för att fokusera på centrum som är Jesus. Och på att han har en öppen famn, säger han. Stänger vi in oss för mycket får vi en religion i konserverad form, men missar människorna utanför.

Hans band Streetlight är snart ute med sitt andra album.

– – –

Johannes Häger har också valt Julmusik 2024 för Kyrkpressens läsare. Här är Spotifylistan.

FAKTA: Johannes Häger

  • 48-årig musiker, låtskrivare och musikproducent i Huskvarna, Sverige.
  • Född och uppvuxen i Larsmo, Finland
  • Gift med Lina som är musiklärare, pappa till Zacharias
  • Band: bland andra Paddington, Praise Unit, Bullock Hearts och nystartade Street­light
  • Instrument: Sång, gitarr, bas, synt
  • Går i kyrkan: Kungsportskyrkan, Huskvarna, hör till Evangeliska frikyrkan EFK.
Text och foto: Jan-Erik Andelin


ENGELSKA KYRKAN. Den engelska kyrkans beslut att införa en välsignelseakt för par av samma kön som gift sig borgerligt har gjort att flera anglikanska ärkebiskopar i Asien, Afrika och Latinamerika inte längre betraktar ärkebiskopen av Canterbury som sin andlige ledare. 1.3.2023 kl. 15:02

kvevlax. – De editerade foton på mig som de lade ut på nätet, de ropade öknamn och kastade grus på mig, berättar Selma Nylunds . Hon försökte vara ”rätt”, men det var en omöjlig uppgift. Årets Gemensamt Ansvar-insamling vill motverka våld bland unga. 22.2.2023 kl. 22:09

PRÄSTLIV. Att gå klädd i prästskjorta kan leda till en del riktigt otippade människomöten. Katarina Gäddnäs berättar här om oväntade frågor mellan butikshyllorna och en riktigt udda taxiresa. 22.2.2023 kl. 21:43

DEMONSTRATION. Ett ryskt par, en rysk-ukrainska och en finlandssvensk har demonstrerat vid ryska ambassaden varje söndag i snart ett år. – Mitt liv har blivit rikare, trots en tragedi och någonting som känns upprivande för oss alla, säger Rabbe Tianen. 22.2.2023 kl. 19:13

NÄRPES. När en ny folkrörelse tar över makten i en församling går det inte helt problemfritt. Det visar erfarenheten i Närpes, där en del anställda upplevt sig ifrågasatta av nya förtroendevalda. 22.2.2023 kl. 08:26

Ukraina. ”Jag har börjar läsa nyheterna. Är jag vuxen nu?” Den tolvåriga flickans fråga illustrerar hur barnen i Ukraina berövas sin barndom. 22.2.2023 kl. 07:41

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan har ersatt fakturatrafiken och löneräkningen i församlingarna med servicecentralen Kipa. Det kostar nio miljoner euro om året. Otympligt, tycker kyrkoherde Hans Boije i Vörå. Han tycker att församlingarna ska få välja bort Kipa – om de vill. 21.2.2023 kl. 19:00

Ukraina. ”Lidandet är outhärdligt och antalet förlorade människoliv är stort. Ukrainarna behöver all hjälp och allt stöd de kan få.” 20.2.2023 kl. 18:59

SOMMARLÄGER. Kyrkans Ungdoms sommarläger ordnas i Nykarleby i år. Orsaken är att byggnaden som använts som festsal och logemente för småbarnsfamiljer i Pieksämäki har rivits. 16.2.2023 kl. 20:14

FÖRÄLDRAR. Cecilia Åminne fick som enda barnet till sina åldrande och sjuka föräldrar strida som en tiger för deras välmående. Men det höll på att kosta henne både hälsan och orken. Hur gör man om föräldrarna inte vill ha hemvård? Och hur kommer man till rätta med ilska, trötthet och samvetskval? 8.2.2023 kl. 14:00

DRÖMMAR. Varje natt kommer drömmarna till oss, märkliga och ocensurerade. Natt efter natt nytt manus, ny rollbesättning. – Ju mer vi tar in dem och förstår dem, desto mer minskar vår flykt från oss själva, säger drömgruppsledare Virva Nyback. 8.2.2023 kl. 15:35

riksdagsvalet. Kyrkpressen hör sig i en valenkät för om topptemana i riksdagsvalet i april. Överraskande få av de dagliga krisorden i medierna dyker upp i svaren från Lappträsk i öster till Jakobstad i norr. Många lyfter i stället upp den finländska skolan. 7.2.2023 kl. 09:56

ungdomens kyrkodagar. Jamika Sandbäck och hennes vänner har skickat in fem ärenden om ungdomar och unga vuxna i kyrkan till årets UK. 27.1.2023 kl. 16:05

kyrkoherdar. Har sina rötter i Matteus omfattande ungdomsarbete. Hon är enda sökande. 30.11.-0001 kl. 00:00

ungdomens kyrkodagar. En bönestund under konfirmandlägret var av avgörande betydelse för Jakob Nylund. – Det var som om hon bad för mig med Jesu röst, säger han. 27.1.2023 kl. 15:10

BÖCKER. Christa Mickelsson och Sofia Torvalds är kolleger på Kyrkpressen, men också goda vänner. De är båda bokaktuella i höst. I sina nya böcker avhandlar de hur man reser sig efter ett fall, respektive hur man egentligen ska tas med livssorgen. 1.9.2024 kl. 19:06

fotboll. Borgå stifts lag Ankdammen United var det mest jämställda laget i kyrkans turnering Gloria Patri – men tyvärr räckte det inte ända fram. – Vi kämpade hårt men det var tungt, konstaterar lagledaren Kristian Willis och lagkaptenen Lukas Brenner efter en svettig dag i Vierumäki. 30.8.2024 kl. 17:36

kyrkkaffe. Stämningen på kyrkkaffet är inte alltid hundra procent avslappnad – men det gör ingenting. Vid kaffebordet lär vi oss också att möta människor som inte är som vi eller tycker som vi, skriver Edit Koskinen. 28.8.2024 kl. 16:43

festival. Att retreatgården Snoan fortfarande finns, behövs och verkar, det ska firas den 13–15 september. – Vi ser fram emot en fest med glädje, en fest för vad som varit och för vad Snoan har betytt, säger Kalle Sällström. 28.8.2024 kl. 16:17

SPLITTRING. För tjugo år sedan grundade Robin Nyman och Matti Aspvik en gudstjänstgemenskap i Jakobstads svenska församling. Sedan lämnade de församlingen, och många följde med in i den nya gemenskapen. Idag ser de att de gjorde mycket genuint och fint – men de ser också uppror, besvikelse och att de fastnade vid perifera saker. 26.8.2024 kl. 15:36