I år är församlingarnas adventskalender illustrerad av Ilja Karsikas, medan författaren och essäisten Antti Nylén står för texterna.
– Jag är ingen julkalenderperson – jag är inte ens en julperson. Jag är sådan att jag tränger undan julen så länge det går, tills jag inser att jag måste underkasta mig den, säger Antti Nylén.
– I mina föreställningar är julen årets sista ansträngning. Jag vaknar till liv efter jul. Jag väntar faktiskt mer på att julen ska ta slut än på att den ska komma.
Han grubblade länge över uppdraget. Hur skulle kan klara av att säga något vettigt och viktigt på 60 tecken? Han ville inte skriva platta aforismer om julstämning, hopp eller tröst.
– Mottagaren var en stor fråga för mig. Kalendern trycks ju i hundratusentals exemplar och når en massa olika sorters människor – och jag vet inte vilka de är.
Han funderade också mycket på det andliga innehållet. Han ville inte bjuda på generiska julbilder utan skriva till vuxna som har en uppfattning om den kristna trons grunder.
– Jag bestämde mig för att lita på att det finns en intelligent person i andra ändan, en person som förstår komplicerade saker och är redo att ta in också sådant som känns förbryllande och svårt att tyda. Jag vill inte underskatta mina läsare.
Vi behöver bara vänta
Han ville betona den resa och väntan som hör ihop med kyrkoåret, liksom kopplingen mellan jul och påsk.
– Jag ville inte skriva på ett tomt sätt om hopp. Människor letar mycket efter hopp i dessa tider, man säger att det är viktigt att inte ge upp hoppet. Men om man måste tala om hopp hela tiden kanske tanken inte verkar ha effekt? Vad betyder hopp egentligen? Att man är på gott humör trots alla hot? Jag tycker det är fattig andlighet. Jag ville skriva om väntan i stället.
Den som väntar gör något mer än bara hoppas.
– Om kristendomen är sann, om allt det som vi trott på i årtusenden är sant, då behöver vi inte hopp. Vi behöver bara vänta i lugn och ro på att det som har utlovats ska hända. Då är det ingen fara. Kristus kommer oberoende av om vi vill det eller ej.
En miniessä eller julpredikan
Han tänker på att människor allt mer främjas från kristendomens grunder. Folk förstår inte eller minns inte sådant som vad treenigheten handlar om, eller vad som egentligen händer på påsken.
– Orden, begreppen och bilderna håller på att bli främmande för många. Men av dem som ändå på något vis håller fast vid kristendomen tycker jag att man kan kräva en teologisk läskunnighet – kanske desto mer av dem.
I år får församlingsmedlemmarna ta del av något som Antti Nylén i början tänkte på som en miniessä eller julpredikan.
– Först tänkte jag att det skulle bli en sammanhängande berättelse, men det fungerade inte. I slutresultatet finns ändå spår av den här strukturen, och man behöver kanske läsa föregående lucka för att förstå följande.
