Från vänster: Jenny Airaksinen, Cecilia Forsén, Ani Iivanainen och ministerns specialmedarbetare Hannu Peurasaari.

Oroliga diakoniarbetare uppvaktade minister: Nedskärningarna syns i generationer

diakoni.

Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det sämre ställt. Det var huvudbudskapet när en grupp diakoniarbetare från Borgå stift idag uppvaktade social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso med en skrivelse där de vädrar sin oro över regeringens nedskärningar.

1.11.2024 kl. 15:34

En grupp diakoniarbetare från församlingar i Esbo, Kyrkslätt och Sibbo överräckte idag under ledning av biskop Bo-Göran Åstrand en skrivelse till social- och hälsovårdsminister Kaisa Juuso. Ministern kunde inte vara på plats utan representerades av sin specialmedarbetare Hannu Peurasaari. Också Anders Adlercreutz specialmedarbetare Anita Westerholm var med och hörde diakoniarbetarna berätta om sina klienters vardag.

Biskop Bo-Göran Åstrand uttryckte sin oro över det budskap han hör från församlingarnas diakoniarbetare.

– Nedskärningarna under 90-talets recession syns fortfarande i familjernas liv, i följande generation. Nedskärningar har en långtidsverkan som kan vara i årtionden.



Ani Iivanainen
, diakon från Esbo svenska församling, var den som först kläckte idén att Borgå stifts diakoniarbetare skulle rapportera om det svåra läget inom diakonin för social- och hälsovårdsministern.

– Statistiken visar att behovet av stöd har ökat sedan regeringen skurit ner på sociala förmåner. Nedskärningarna drabbar hårdast dem som redan har det ekonomiskt svårt, exempelvis arbetslösa, sjuka, barnfamiljer, studerande, ensamboende – alla som har låga inkomster. Vi vet att många som tidigare klarat sig inte gör det längre. Det här ökar polariseringen i samhället.



Cecilia Forsén
, stiftssekreterare för församlingsdiakoni, säger att också språkfrågan är viktig. Många har svårt att göra sig förstådda på finska, och vissa blanketter och viss information finns bara på finska på webben.

– Det finns en frustration: blir jag förstådd, kan jag få hjälp?

– Det finns också en skam när man inte klarar sin ekonomi. Ibland säger man att vi finlandssvenskar har det bättre för att vi tar hand om varandra och har nätverk. Då är skammen desto större om man inte har nätverk. Det här är kanske en skam som drabbar många minoriteter.

Hon oroar sig också för barnfattigdomen.

– Det är fruktansvärt att det finns barn som tänker att det att de finns är en belastning för deras familj.


Lena Blomstedt, som är tf. diakon i Sibbo svenska församling, påpekar att det som får lasset att välta för en enskild klient kan vara penningsummor som för någon mer välbeställd verkar vara små. Det kan vara en tandläkarräkning. Det kan vara medicinkostnader.

– 100 euro i månaden är en enorm summa för en person som lever på fattigdomsgränsen. Ofta väljer en klient som inte har pengar att inte köpa mediciner, om hen måste välja mellan mediciner och mat. Men det skapar bara större problem och blir i längden dyrare för samhället.


Jenny Airaksinen, barn- och ungdomsdiakon i Kyrkslätt, berättar att hon haft klienter som väntat på tid till socialtjänsten sedan våren.

– Också socialtjänsten är överbelastad. Vi ser att folk får hjälp vid akuta kriser, när det gäller liv och död. Men handlar det inte om det kan man få vänta länge.


Biskopen poängterar också att det budskap han hör från diakonifältet är att ingen vill åka snålskjuts bara för att komma lättare undan. Den absoluta majoriteten av alla som söker hjälp vill arbeta.

– En grundläggande värdering i vårt samhälle är att vi vill bära ansvar för varandra. ”Kaveria ei jätetä.” Det här än en värdering som inte är politisk, den kommer underifrån, och den skapar ett tryggt samhälle. Vi vill alla veta att det finns en gemenskap som tar hand om oss om vi hamnar i en svår situation. Vi har alla ett gemensamt ansvar att slå vakt om det här. Det är en motkraft mot polarisering.

Diakoniarbetarna vill också förmedla att kyrkan vill och kan hjälpa samhällets fattigaste – men att också kyrkans resurser och krafter är begränsade.


Sofia Torvalds


kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

UK. Äktenskapsfrågan och samarbetet mellan kyrka och skola – det var frågor som väckte debatt när Borgå stifts ungdomsparlament Ungdomens kyrkodagar samlades i Karis i helgen. 3.2.2025 kl. 17:22

forskning. Läkarvetenskapen vet inte exakt vad som orsakar PMS, men många kvinnor vet vad det är att inte riktigt känna igen sig själv några dagar varje månad. Sara Högberg blev less på bristen på kunskap och skrev en forskningsplan. Nu doktorerar hon i teologi – och forskar på menscykeln. 29.1.2025 kl. 17:52

KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00