Jag har ett förflutet i Matteus församlingsråd, som medlem i två perioder på 1980-talet. Senare tog andra intressen och uppgifter över – jag har nu varit medlem i Helsingfors stadsfullmäktige i nästan 40 år.
Min åldersklass konfirmerades i slutet av 1950-talet. Då var skriftskolan ett måste, gick man inte den så kunde man inte gifta sig i kyrkan senare – det var ett av argumenten. Således ställde nästan hela åldersgruppen upp, minns att vi satt två timmar på lektion en eller två gånger i veckan med katekesen i hand.
Som församlingsmedlem har jag varit ganska passiv, visserligen har jag, och ofta vi, ”gått i julkyrka” varje år. Dop och kyrkovigslar har alltid varit självklarheter.
Barnatron och aftonbönerna övergav mig dock aldrig, mycket tack vare religionsundervisningen i folkskolan. Aftonbönerna med våra barn hörde till hela deras barndomstid. Likaså finns många av de vackra psalmerna kvar i mitt minne, som en del av min identitet. Numera undrar jag varför högmässornas psalmval är så ojämnt: många av de nyare sångerna är inte i min smak – varken till melodi eller text. Musiken är ändå otroligt viktig. Det var Bachs och Händels oratorier och passioner som ledde mig till kyrkorna på nytt.
Sedan hände det sig att en personlig upplevelse för några år sedan triggade en överväldigande tacksamhetskänsla. Jag beslöt mig med detsamma för att gå till högmässan följande söndag – och den goda vanan har bestått. Jag upplevde ett behov av att tro och att försöka bete mig lite bättre. Men framför allt kände jag en stor tacksamhet – bokstavligen för livet, och för familjen; för barnen och barnbarnen. Och förlåtelsen.
När jag nu är med på gudstjänsten så kunde jag lika väl också hjälpa till. Jag har några gånger ställt upp som bibeltext-läsare, jag har ju vanan att tala offentligt. Nya testamentet är läsbart, Gamla testamentet delvis tyvärr för tungt. Jag hoppas att många av oss finner en liten nisch för en insats.
