Det är en av de första varma och soliga dagarna i maj. Jag bär ut stoldynorna från boden och rustar terrassen för sommar. En stund senare sitter jag med en kopp kaffe i den knarrande gungan och låter solen värma min frusna själ efter en lång vinter. Vid mina fötter ligger katten Felix och njuter nog minst lika mycket som jag över att solen och värmen ännu en gång återvänt. ”Visst har vi längtat efter det här, Felix?” Han svarar med ett belåtet mjau. Det gör han alltid när han hör sitt namn nämnas. Det är bara tonläget som varierar.
Vi är nog många som längtat och väntat. Vintern har varit lång och kall och det är inte bara vädret som varit kyligt och utmanande. Den dagliga nyhetsrapporteringen har för det mesta varit väldigt dyster. Sega och blodiga krig som aldrig verkar ta slut, miljökatastrofer och ekonomiska nedskärningar som gör många rädda och förtvivlade. Då nyheterna inte lovar ljusare tider så är sol och värme till tröst för många av oss. Guds skapelse lever sitt eget liv.
De flesta av oss bär på en ständig längtan. Det är en naturlig inneboende egenskap att längta, vänta och hoppas. Det betyder förstås inte att jag behöver vara missnöjd med livet som det är, men att leva är att vara på väg och till den resan hör längtan, hopp och mål. Längtan är ett ord som jag själv gärna återkommer till och som jag använder flitigt. I min värld är det ett av de vackraste ord som vi har i vårt språk.
I kyrkan och i det religiösa språkbruket använder vi ofta ord som är svåra att förstå och kanske ännu svårare att tillämpa i det dagliga livet. Det här är ingen liten utmaning till exempel i konfirmandarbetet med femtonåringar. Jag upplever ordet längtan som ett mycket andligt ord samtidigt som alla vet vad det betyder att bära på och känna längtan. Kyrkans mest använda ord ”tro” kan kännas svårt. Hur tror man, tror jag tillräckligt? Däremot känner jag djup trygghet i tanken att längta efter Gud och hans rike. Kanske är det också att tro, tänker jag medan gungan sakta knarrar och Felix somnat i solen.
