Jag lämnar mina väskor på prästgårdens farstutrappa och går vidare mot kapellet. Det är som en ritual, varje år är kapellet den första byggnad jag går in i. Här kommer jag tillbringa de flesta timmarna under dagarna på lägren. Även här möts jag av doften av trä, och av den vackra utsikten bakom altaret där solen lyser in genom trädgrenarna, och där bakom kapelludden.
Kapellet är min arbetspunkt under skribalägren. Här kommer jag de närmaste veckorna spela musik och sjunga med ungdomarna, här kommer jag få höra outhärdligt djupa tal av ungdomarna under andakterna, här kommer jag vid musiktimmarna inte bara diskutera sångtexter utan en massa frågor som är viktiga för ungdomarna.
Det är detta som gör arbetet på skribalägren till något av det mest meningsfulla jag som kantor gör i mitt yrke. På lägren får jag en otroligt viktig kontakt med dem som är nästa generations kyrka, och får oreserverade frågor om de saker som är viktiga för dem. Det viktigaste i konfirmandundervisningen är inte att servera färdigtuggade fakta, utan att ta ungdomarna på allvar och visa dem att deras frågor, tvivel och åsikter är viktiga.
Jag stänger kapelldörren bakom mig och går tillbaka till prästgården, där hjälpisarna redan samlats. Dags för presentationsrunda. Lägret har börjat.
